Problemet att förena förbrukbarhetskriteriets två delmoment - den fria partsviljan och rättsobjektets beskaffenhet - i en försträckningslära måste, efter denna omsvängning i filosofin, ses i ett helt annat ljus. Försträckningens subjektiva element behöver inte längre uppfattas såsom synonym med godtycke och kunskapsteoretisk tillfällighet. I allmänhet låter sig nämligen partsviljans utfall beräknas; redan enkla iakttagelser av tillvaron bekräftar detta antagande. Därmed är det heller inte längre nödvändigt att betrakta försträckningens subjektiva och objektiva sidor som principiellt oförenliga. Såväl partsviljans utfall, den normala användningen av försträckningsobjektet, som föremålens beskaffenhet har samma kunskapsteoretiska kvalitet, ty de utgör egenskaper hos den fysiska världen och uppvisar därför såväl enhet som dess motsats. Genom hänvisningen till ett normalt bruk av ett bestämt föremål får den gemensamma partsviljan en sådan fasthet och påtaglighet, att den kan tänkas uppfylla sakrättens publicitetskrav. Rättens innehåll kan, när det gäller försträckningen, inte längre antas vara identisk med den enskilda partens inställning till det aktuella föremålet. Syftet med rättshandlingen måste nämligen, ur tredjemans synvinkel, te sig “förnuftigt”. Nordlings krav på en förnuftig partsvilja innebär samtidigt ett definitivt avsteg från privatautonomins principiellt fria och därmed endast abstrakt bestämda avtalsfrihet. I förhållande till den faktiska inställningen hos parterna i ett avtalsförhållande ter sig denna rättsgrund mer enhetlig, men också onaturlig. Samtidigt förefaller denna kvalificerade konsensus begränsa och binda den principiellt fria, och därmed endast abstrakt bestämda, partsviljan. Den rättsliga regleringen inskränker sig inte längre till att utgöra ett yttre skal för den konkreta partsviljans oändligt mångfaldiga dispositioner, utan har åter en normativ - reglerande - funktion. Nordling definierade följdenligt förmögenhetsrätten såsom den lära som framställer allmänna “regler för statens verksamhet i ordnandet af de privata personernas allmänna innebördes förhållande med afsed e l 1 168 en förnuft ig partsvi l ja?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=