Förnuftet tvingas förneka existensen av enhetlighet i objektsvärlden, för att garantera sin egen maktposition. På liknande sätt förhåller det sig med tingens ordning. En självständig objektsvärld kan endast samexistera med ett passivt förnuft. Hänvisningen till tingens beskaffenhet i sakrätten hotar partsviljans frihet i obligationsrätten, och vice versa. Det kan förefalla som detta problem är olösligt; de två möjliga kunskapsgrunderna är, och kommer att förbli, oförenliga.Vetenskapsmannen tvingas välja mellan det ena eller det andra alternativet, och slutresultatet måste bli bristfälligt ur någon synvinkel. Ett närmare studium av denna frågeställning avslöjar dock att filosofin, efter Kants kritik av det rena förnuftet, har andra medel till sitt förfogande, för att upplösa detta dilemma, än tidigare. Den kantianska lösningen på det väsensmetafysiska kunskapsproblemet - att flytta det kunskapsteoretiska intresset från objekts- till subjektsvärlden - endast utgör “halft steg”338 i rätt riktning. På samma sätt skulle den version av läran om de fungibla tingen som hänvisar till parternas betraktelsesätt också utgör ett steg av flera i riktning mot en såväl sakrättsligt som obligationsrättsligt acceptabel bestämning av försträckningen. För att uppnå detta mål var det, paradoxalt nog, nödvändigt att rättsvetenskapsmännen, i alla fall för en tid, gav upp sin enhetssträvan: d e l 1 158 “Gifver man åt benämningen fungibla saker betydelsen att beteckna det rätts-object vid en fordrings-rätt, som består i gifvande af saker, efter qvantitet och qvalitet angifna, så vinner detta begrepp en vidsträcktare användning, än blott med afseende på det rättsförhållande, som genom en försträckningshandling uppkommer.Ty fordringsrätter, gående ut på dylika rätts-object, kunna på mångahanda andra sätt uppstå. Benägenheten att åt begreppet förvärfva en sådan generel användning torde hafva utöfvat ett icke ringa inflytande på den förut uppvisade utvecklingen att låta res fungibiles öfvergå från att vara uttryck för verkliga saker till betecknande af ett visst betraktelsesätt af dem.Men om detta endast är ett halft steg, bör det tagas till fullo. Begreppet förlorar nämligen genom detta steg realitet såsom rätts-object på ett håll, utan att fullständigt vinna sådan realitet på ett annat. Derför kan man dervid icke förblifva. I stället 338 Se a a, s.34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=