sig Nordling med påpekandet, att “/h/ärtill svara vi, att vi aldrig åsyftat att förklara saker med hänsyn till deras användningssätt undandragna beroendet af mensklig vilja.”337 Vid en första anblick ger denna framställning ett motsägelsefullt intryck. I motsats till läran om de fungibla tingen, enligt vilken den rättsligt relevanta egenskapen, utbytbarheten, härleds ur antingen rättsobjektets beskaffenhet, eller parternas inställning till detta föremål, ter sig förbrukbarhetsprincipen såsom en halvmessyr. Förbrukbarhetskriteriet är, att döma av Nordlings beskrivning, såväl subjektivt somobjektivt till sin karaktär. Denna karakteristik av försträckningens sakrättsliga sida väcker automatiskt frågan, huruvida dessa attribut överhuvudtaget är förenliga eller inte. Är det möjligt att, utan motsägelser, föreställa sig en delvis fri vilja och en tidvis oavhängig objektsegenskap som utgångspunkt för den rättsvetenskapliga analysen av försträckningshandlingens konsekvenser? Det inre motstånd som vetenskapsmannen erfar, då han ställs inför en ambivalent utgångspunkt för den vetenskapliga argumentation, har sina rötter i vetenskaplighetens främsta attribut. Den vetenskapliga verksamheten präglas mer än något annat av den oupphörliga strävan efter enhetlighet. I detta fall synes kunskapens enhet upplösa sig i minst två olika kunskapsgrunder. Å ena sidan har kunskapen i allmänhet, och vetenskapen i synnerhet, sin exklusiva grund i ett emanciperat förnufts formella tankekategorier; å andra sidan är det, för att garantera den vetenskapliga argumentationens räckvidd, önskvärt att objektsvärlden - tingen - uppfattas såsom måttstocken för utsagornas materiella sanningshalt. Dessa två insikter har i kunskapteorins historia i allmänhet uppfattats vara oförenliga. Ett aktivt förnuft, som självsvådligt dikterar förutsättningarna för sitt inhämtande av kunskap, kan inte erkänna objektsvärldens självständiga existens.Yttervärldens sammanhang måste därför, i förhållande till kunskapssubjektets krav på absolut hegemoni, reduceras till ren, indifferent mångfald. r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 157 337 A a, ibidem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=