Fungibilitetens naturliga hemvist är i stället obligationsrätten, ty det är främst, som Gustav Hugo uttryckte det, när godset “der Gegenstand einer Forderung [ist]”320, som juristen kan tala om fungibla ting. Slutsatsen av detta resonemang måste vara att fungibiliteten inte utgör en verklig, objektiv egenskap hos vissa bestämda saker, utan snarare en beteckning på föremålet för fordringsrätten, Om syftet med den rättsvetenskapliga analysen är att finna den objektiva egenskapen som gör det möjligt för tredje man att bedöma de sakrättsliga konsekvenserna av en rättshandling, så är den klassiska försträckningsläran en direkt olämplig utgångspunkt. Begreppet res fungibiles betecknar överhvudtaget inte en egenskap hos rättsobjektet. Hänvisningen till ett föremåls utbytbarhet avser i själva verket rättshandlingens rättsverkningar, ytterst parternas inställning till föremålet 322, ty d e l 1 152 eller abstract angifna, det vill säga de förekomma i verkligheten icke alls. Den rättighet, som derunder existerar, hvilken är hon?”319 “/o/ch hvilket utgör objectet för denne en persons fordrings-rätt? En annan persons præstation, det vill säga denne person sjelf i en viss handling, hvilken innebär utgifvande af saker af viss qvalitet och qvantitet.”321 “/s/e vi, för fungibilitetens bestämmande, bort från de moment vid försträckningen, då saker verkligen in specie framställas, hvilket är nödvändigt, emedan de då icke kunna såsom blott in genere bestämnda av de handlande tagas i betraktande, och hålla oss vid de moment, i hvilka de förekomma på detta sätt bestämda, så finna vi, att den rättighet, som i dessa fall finnes till, är en obligationsrätt, och föremålet för henne följaktligen en personlig præstation.Vilja vi nu åt res fungibiles förvara både en 319 Nordling, a a, s.31f. 320 A a, s.24. 321 A a, s 32. 322 Se a a, s.32ff. Nordling hänvisade härvidlag till Hugo,Warnkönig, Savigny och - särskilt - Puchta, se Vorlesungen über das heutige Römischen Recht, bd.I, s.81:“Noch wichtiger (als die Dauerbarkeit der Sachen) ist die individuelle Bedeutung. Alle Sachen können in Rechtsverhältnissen vorkommen als Gattungen oder als Individuen. Beim Eigenthum immer in der letzten Eigenschaft, bei Forderungen in der zweiten: dies Grundstück, diese Geldstücke, oder in der ersten: ein Grundstück von so grossem Umfang, eine gewisse Qvantität Geldstücke”. Uttalandet innehåller ett uppenbart fel: se fn.1: “Tydligen bör ‘zweiten’ utbytas mot ‘ersten’”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=