så till den enskilda viljans art som den deraf uppkommande juridiska följden är uppvisad.”311 Det ligger tveklöst nära till hands att uppfatta Nordlings hänvisning till en objektiv, reell grund som en plädoyer för en i sakens natur grundad försträckningslära. Den objektiva rättsgrunden beskrivs som en, i förhållande till parternas inställning, oavhängig storhet. Inte enbart förefaller parterna sakna rätt att disponera över rättsobjektets beskaffenhet; deras gemensamma partsvilja måste, enligt Nordling, anses bestämd genom överlämnandet av ett föremål med de specifika egenskaperna. Försträckningsobjektet skulle därmed, i kraft av sin position såsom den enda rättsligt erkända bevekelsegrunden för parternas handlande, vara i stånd att påtvinga såväl parter som tredje man de korresponderande rättsverkningarna. Att sakens natur “dikterar” partsviljans inriktning och avtalets såväl obligations- som sakrättsliga verkningar är ju annars ett karakteristiskt drag i den väsensmetafysiska avtals- och försträckningsläran. Man skulle alltså kunna misstänka att Nordlings, och andra 1800-tals juristers, betoning av föremålets objektiva egenskaper skulle ha avsett och inneburit en återgång till den klassiska läran om de fungibla tingen. Om detta vore fallet, så skulle denna renässans för argumentet sakens natur medföra en inre motsägelse i förmögenhetsrätten. En sådan ståndpunkt är nämligen uppenbart oförenlig med tanken på en fri och oavhängig partsvilja. För att bedöma, huruvida sakrättens publicitetskrav tvingade Nordling och andra jurister att frångå principen den relevanta objektsegenskapen. Man kan redan inledningsvis konstatera att Nordling aldrig avsåg att återuppliva den naturrättsligt färgade läran om de fungibla tingen. Utbytbarhetskriteriet i sig förefaller nämligen vara irrelevant i sakrätten. I detta sammanhang hänvisade Nordling till Georg Friedrich Puchtas försök att undanröja “trenne irrmeningar” kring d e l 1 150 sakens natur rediviva 311 Nordling, a a, s.11f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=