ändrades emellertid genom konsensualprincipens genombrott. Konsensualprincipen innebär i praktiken att alla avtal, inte enbart konsensualavtalen, grundas i parternas överenskommelse.Om detta är fallet, måste varje avtal ges en sådan definition som inbegriper förutsättningarna för dess såväl sakrättsliga som obligationsrättsliga konsekvenser. Detta är en inte alldeles okomplicerad uppgift. De romerska juristerna hänvisade visserligen till parternas sätt att behandla tingen; om föremålet för rättshandlingen mäts, vägs eller räknas, tyder detta på att parterna avsett att försträcka godset. Parternas sätt att handskas med tingen utgör emellertid ett förrädiskt tecken; det är fullt möjligt att deras handlingssätt snarare avspeglar slentrian än inställningen till rättsobjektet. Det faktiska syftet med en rättshandling låter sig uppenbarligen inte - i alla fall inte med någon säkerhet - avläsas från tredje mans position. Orsaken till detta förhållande är den fria viljans oberäknelighet. Parternas principiella frihet innebär att partsviljans möjliga utfall är oändligt. Det är således möjligt att en handling avspeglar parternas intentioner, men det är lika möjligt att denna koppling saknas. Mellan parternas överenskommelse och deras handlande i övrigt saknas ett säkert samband. Därmed återfinns försträckningsavtalets rättsgrund i parternas faktiska - “oberäkneliga” - konsensus. I detta läge saknar också överlämnandet juridisk relevans för bestämningen av försträckningsavtalet.301 Det stora flertalet avtal inbegriper i själva verket tradition av ett eller flera föremål. För att skilja ett avtal från ett annat - till exempel ett lån från en försträckning - krävs således något ytterligare. Detta exempel är inte valt på måfå. Ur tredje mans synvinkel ter sig låne - och försträckningstraditionen fullkomligt lika. I vardagd e l 1 144 301 Undantag från denna regel utgörs främst av avtal med gåvokaraktär. Notera härvidlag att den romerska avtalsrätten hade starka benefika inslag, se till exempel betydelsen av bona fides och amicitia i olika rättsförhållanden, se Kaser, a a, §46. iii.1, s. 180. Försträckningen behandlas i allmänhet som ett benefikt avtal, trots att det utgör det juridiska mönstret för det moderna kreditavtalet. Den avgörande skillnaden ligger i skyldigheten att utge ränta för den försträckta peningsumman. I romersk rätt förefaller denna förpliktelse vara kopplad, inte till försträckningsavtalet i sig, utan till en särskild stipulation, se Kaser, a a, §116. iii.3.a, s.497.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=