vilja. Utfallet av denna principiellt fria vilja kan omöjligen förutses. Det faktum att parternas inställning in abstracto, det vill säga i allmänhet, låter sig kartläggas utgör ingen hållbar invändning mot denna slutsats, ty dessa empiriska regelbundenheter kan aldrig uppfylla de metafysiska kraven på en orubblig och säker kunskapsgrund. Hänvisningen till parternas handlande i allmänhet innefattar ett uttalande om rättens föremål konstruerad, som Nordling uttryckte det, på den “allmänna vanans bräckliga grund.”289 Trots detta nedslående resultat leder det kantianska intresset för den betraktandes synvinkel tanken vidare i en ny riktning. Det kanske inte är det faktiska utfallet av parternas handlingsfrihet som är avgörande för den rättsliga förutsebarheten. Intresset borde kanske snarare fokuseras kring bevekelsegrunderna bakomhandlingen. Försträckningslärans utveckling illustrerar denna tankegång. Att juristen aldrig kommer att vara i stånd att ur den allmänna frihetslagen härleda ett obligationsrättsligt regelkomplex är uppenbart. Det går inte, utan att kränka parternas absoluta frihet, att reglera den fria partsviljan.290 Till och med den bundenhet som uppstår genom frivilliga överenskommelser med annan part strider i strikt mening mot frihetlagens absoluta postulat. För att förklara drivkrafterna bakom utvecklingen av den moderna avtalsrättens allmänna del under 1800-talet måste man följaktligen söka en annan grund. Det är emellertid framför allt på sakrättens område som den fria partsviljan ställer till problem. I motsats till obligationsrättsliga förhållanden, i vilka parterna har en, om än starkt begränsad möjlighet att bedöma innehållet i överenskommelsen och därmed förutse rättshandlingens rättsverkningar, så befinner sig sakrättens främsta skyddsobjekt, så kallade tredje män, i en mindre avundsvärd position.Tredje män kan skydda sina intressen gentemot avtalsparterna och andra tredje män endast med utgångspunkt från vad de kan iaktta. Detta r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 141 289 Se ovan s.134 fn. 279. 290 Detta gäller för övrigt också dispositiva, det vill säga i förhållande till konsensus och handelsbruk utfyllande, rättsregler.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=