enheten.Mellan den allmänna frihetslagen och den faktiska partsviljan finns ett kunskapsteoretiskt glapp, som i förhand klargör för juristen att det är principiellt omöjligt att uppnå vetenskaplig form, det vill säga logisk automatik mellan rättsgrund och rättsföljd, i juridisk argumentation. Den dogmatiska metoden förefaller helt enkelt vara oanvändbar på juridikens område. Slutsatsen måste bli, att begreppet res snarare utgör enrelativ bestämning av partsviljan än enabsolut bestämning av godsets beskaffenhet. Därmed reduceras den juridiska teoribildningens uppgift till att formulera den juridiska motsvarigheten till den allmänna frihetslagen. I förhållande till det faktiska utfallet av rättssubjektets fria vilja utgör den rättsliga regleringen endast ett yttre, skyddande skal. Återigen avslöjar Kants kunskapsteoretiska ansats ett grundläggande främlingskap mellan vetenskapens krav på enhet och den fria viljans oberäknelighet. Naturrättens yttersta postulat är, och förblir,“[die] Freyheit des Menschen”248,men detta postulat måste betraktas ur två skilda synvinklar. Det som avses kan vara den frihet som tillkommer “[der] Menschheit”249 eller “[dem Menschen] an sich (dieVernunft)”, det vill säga “der nicht handelnde, sondern vonVernunft unvermeidlich bestimmte Mensch.”250 Denna frihet, som tidigare benämnts “Freyheit des Willens” utgör en abstraktion identisk med “das logische Gesetz selbst.”251 Det är emellertid lika möjligt att anta att det som åsyftas med mänsklig frihet är “[die] Freyheit der Individuen”252 eller, med andra ord, “die Freyheit der Willkühr”. Dessa frihetsbegrepp, den allmänna frihetslagen och utövandet av fri vilja i till exempel en d e l 1 124 motsättningen me llan re e ll och antagen frihet 248 A a, bd.1, s.109. 249 A a, bd.1, s.145. 250 A a, bd.1, s. 45 f. 251 A a, bd.1, s.146 f. 252 A a, bd.1, ibidem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=