i förnuftet. Såväl inom filosofin som i juridiken beskrevs denna utveckling i termer av en frigörelseprocess; kunskapssubjektet befriades ur tingens tyranni och personlighetens omedelbara kraft ur sitt beroende av faktiska omständigheter. En närmare betraktelse av dessa fenomen ger dock vid handen att parallellerna, åtminstone till stor del, endast är skenbara. Den ur Kants synvinkel egentliga friheten är av vetenskaplig natur och uppstod först i och med den “kopernikanska” vändningen i filosofin. Först genom detta skeende tillförsäkrades kunskapssubjektet rätten att följa sina egna, genom kritiken av det rena förnuftet välkända, principer. Emancipationen av rättssubjektet förutsätter emellertid ett helt annat frihetsbegrepp. Då Gerber slår fast, att privaträtten i regel endast ger uttryck för personlighetens omedelbara kraft, så innebär detta att parterna i ett avtalsförhållande kan välja att anamma också direkt förnuftsvidriga betraktelsesätt. Parternas inställning får därefter ett adekvat juridiskt uttryck i och genom privaträtten. Den enskildes möjlighet att fritt disponera över sin egendom är oberäknelig och kunskapsteoretiskt tillfällig till sin natur. Detta är dock, i kantiansk mening, inte något vetenskapligt problem. Kunskapen om privaträtten befinner sig ju, i likhet med alla andra objektsbestämnda kunskapsdiscipliner, utanför den egentliga vetenskapens område. Slutsatsen av detta resonemang kan bara vara, att frigörelsen av rättssubjektet under 1800-talet inte kan uppfattas som ett direkt uttryck för kritiken av det rena förnuftet, men väl som en följd av denna. I Kants kritik av filosofin ligger en fundamental paradox. Genom den “kopernikanska” vändningen undanröjdes förnuftets beroende av yttervärlden på den filosofiska kunskapens område.217 Förnuftsautonomin förutsätter emellertid en motprestation. Det utmätta priset för den vetenskapliga friheten bestod, enligt Kant, i kravet på ett nytt tonfall i filosofin. Karakteristiskt för det kand e l 1 110 förnuftets frihet och privatautonomin 217 Se Stahl, a a, bd.1, s.137: “Der Mensch, der sich von der Welt losreisst...”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=