lichkeit der juristischen Fakultät” i skriften Der Streit der Fakultäten behandlas frågan om de historiska kunskapsarternas vetenskapliga status. I motsats till de egentliga vetenskaperna, vilkas innehåll är identiskt med tankelagarna, har de objektsbestämda disciplinerna, däribland juridiken,“es mit freihandelndenWesen zu tun, denen sich zwar vorher diktieren läßt, was sie tun sollen, aber nicht vorhersagen läßt,was sie tun werden ... .”209 Denna kunskapsteoretiska osäkerhet avspeglar sig i synen på erfarenhetskunskapen; på samma sätt som det faktiska utfallet av utövandet av den fria viljan är oberäkneligt, är kunskapen om historiska förlopp av filosofiskt tillfällig karaktär. Det enda sättet att undanröja det ovetenskapliga elementet är, enligt Kants mening, att ge ordet frihet en annan innebörd. Filosofens fråga,“wie kann man es wissen?”, kan nämligen endast avse en “wahrsagende Geschichtserzählung des Bevorstehenden in der künftigen Zeit: mithin als eine a priori mögliche Darstellung der Begebenheiten, die da kommen sollen”: Endast den autonomi, vars uttryck kan förutses i minsta detalj, kan sägas vara helt förnuftsenlig och därmed fri från godtycke. Genom en rad nya definitioner av begreppen förnuft, frihet och autonomi gavs företrädarna för de historiska disciplinerna, särskilt juristerna, en fingervisning om hur dessa kunskapsarters skulle nå fram till den “sicheren Gang einer Wissenschaft.”211 Endast rena förnuftskonstruktioner kunde, efter den “kopernikanska” vändningen i filosofin, uppnå vetenskaplig status. Samtidigt är denna lösning på historieforskningens kunskapsteoretiska dilemma i princip värdelös. I Der Streit der Fakultäten förefaller Kant inte ens försöka att besvara den ursprungliga frågan, det vill säga om, och i så fall hur, den individuella frihet som manifesteras i r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 105 “-Wie ist aber eine Geschichte a priori möglich? - Antwort: wenn der Wahrsager die Begebenheiten selber macht und veranstaltet, die er zum voraus verkündigt.”210 209 Kant, a a, s.395. 210 A a, s.392. 211 Kant, Kritik der reinen Vernunft, s.15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=