Det emanciperade förnuftet gavs visserligen en möjlighet att vara trogen sin egen natur. Inget kunde längre påtvingas det vetenskapliga tänkandet utifrån. Förnuftets natur utgjordes, som alltid i den väsensmetafysiska traditionen, enbart av sådana egenskaper som är gemensamma för alla förnuft i alla tider. I motsats till en individ av kött och blod, såsom en part i ett avtalsförhållande, är det kantianska förnuftet en abstrakt konstruktion som saknar förmåga att i praktiken utöva en fri vilja.Att avsäga sig denna slags frihet - “die Freyheit derWillkühr”208- var nämligen det pris som vetenskapsmannen fick betala för att garantera den filosofiska kunskapens renhet.Genom Kants kritik av det rena förnuftet hamnade kunskapssubjektet på båda sidor av en oöverstiglig gräns. I motsats till det kritiska förnuftet i filosofin kan den fria partsviljan knappast sägas representera vetenskapligheten, utan snarare dess absoluta motsats.Att hänvisa till parternas inställning, för att uppställa en rättsgrund för ett avtals rättsverkningar, innebar sålunda att den juridiska analysen prisgavs åt den individuella frihetens oändliga variationer. Den reella friheten - “die Freyheit der Willkühr” - är principiellt oberäknelig.Varje disciplin som tvingas bygga sina läror på sådana grunder saknar följaktligen vetenskaplig karaktär. I kunskapsteorin förknippas den individuella friheten i allmänhet med de historiska kunskapsarterna. Särkilt upplysande, vad gäller Kants inställning till den fria partsviljan, är därför analysen av historiekunskapen. Under rubriken “Die Eigenthümd e l 1 104 Individuums und seiner Freiheit oder eines unbeeinflußbaren Ganzen und seiner Bindungs wirkung. Konkret findet Reyscher auf der ersten Seite, und zwar im Extrem, den ‘subjectiven Idealismus’. Das sind nach damals verbreitetem Sprachgebrauch Kant und Fichte, Reyscher erwähnt auch Fichte namentlich. Auf der objektivistischen Gegenseite verortet er Schelling mit seinen Methodenvorlesungen (1802), dessen Anhänger Stahl mit seiner ‘Philosophie des Rechts’ (i 1830), den Berliner Erfolgsphilosophien Hegel, der eine ‘rationalistische’Variante durchführe und schließlichSavigny, der die ‘Schellingsche Grundansicht (…) auf die Sphäre des Rechts übertrug’”. 208 A a, bd.I, ibidem: “Kant nimmt sie hier an, er nennt sie Freyheit der Willkühr ...”. Jfr. Coing, Grundzüge der Rechtsphilosophie, s.189f. angående liberum arbitrium, läran om den fria viljan: “Freiheit besteht, wo man willkührlich handeln kann”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=