Den ovan givna bestämningen - “den betraktande personen”- är inte alldeles entydig; vem eller vilka som avses är inte alldeles uppenbart. Det är möjligt att tolka uttrycket så att det innefattar alla personer som överhuvudtaget har en möjlighet att betrakta det aktuella föremålet. En något mer restriktiv tolkning skulle kunna ge vid handen att det som avses är de personer som faktiskt kan se godset. Ur praktisk synvinkel är uppenbarligen också en sådan inskränkning otillräcklig. För att kunna avgöra ett avtals rättsgrund skulle juristen vara tvungen att fortlöpande utföra gallupundersökningar i en principiellt obegränsad krets av personer.Också i detta avseende är citatet ur Mackeldeys Lehrbuch des Römischen Rechts särskilt upplysande; fungibelt är ett föremål “wenn es bei dem Rechts-verhältnisse, dessen Gegenstand sie ist”202 förekommer i egenskap av representant för gods av ett visst slag. Uttrycket den betraktande personen får inte ges en alltför abstrakt bestämning. Det som avses är i stället, enligt Mackeldey, de personer som direkt har anledning att bilda sig en uppfattning om föremålens utbytbarhet. Hänvisningen till ett rättsförhållande ger stöd för antagandet att det framför allt är parternas inställning till rättshandlingens objekt som skulle utgöra försträckningsavtalets egentliga rättsgrund.Men inte heller begreppet part ska i detta fall uppfattas som en abstraktion. Kopplingen mellan den betraktande personen och ett bestämt rättsförhållande innebär nämligen också en tidslig begränsning. Det avgörande är hur parterna ställer sig till föremålet för en faktisk rättshandling. Juristens sökande efter försträckningens grund måste följaktligen ta sin början hos fysiska personer.203 Slutsatsen, att det är de enskilda, i rättshandlingen verksamma, personernas inställning till godset som avgör huruvida en sak är fungibel eller icke-fungibel, innebar en fullständig upplösning av läran omres fungibiles. Om naturrättslärans bestämning av försträckningen kan betecknas som rättsobjektens herravälde över r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 101 202 Se ovan s.97, fn.194. 203 Notera särskilt Mackeldeys hänvisning till det för försträckningen typiska vederlaget: “und daher auch in specie prästiert werden muss”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=