4 7 + s. 1479-1974 inkl. bilagor) är indelad i avsnitten 13. “Panrererten. Almindelig Del” (s. 1483-1668), 14. “Panteretten i fast Ejendom” (16711865), 15. “Panteret i Losore” (s. 1869-1889), 16. “Pant i Rettigheder (Umideielbar Ejendomog aandelig Ejendom” (s. 1893-1950) och 17. “ Eilbageholdsrettcn” (1953-1963). Den femte delen (1933; XXIII + s. 1975-2169) består endast av “Inholdslortegnelsc”, “Tillojelser”, “Forkortelser”, “Sagregister” och “Register over omtalte Eovbestemmelser”. Såsom nämnts behandlade Vinding Kruse begreppen ‘ejendomsret’ och ‘formueret’ som synonymer, vilket också framgår av innehållsreferatet ovan. Hans begrepp ‘ejendomsret' var t.o.m. ännu mera vidsträckt än ‘formtieref, då han vid sidan av “Den aandelige Ejendomsret”, dvs. samtliga immateriella förmögenhetsrättigheter, i bokens första del även hade ett kapitel om “Den sjielclige Ejendomsret” (del 1, s. 104-135). Detta diffusa begrepp, allmänna och individuella själsliga krafter, syns i författarens framställning närmast ha funktionen att vara riktad mot marxismens materialism.^'' I själva verket spränger den första delen alla ramar för en gängse rättsvetenskaplig framställning, då det första avsnittet (s. 5-198) sväller ur till en omfattande kritik av olika “socialfilosofiske Systemer”: “Kommunisme”, “Socialisme” och “den okonomiske Liberalisme”. Vad blir då kvar? Vinding Kruse visar redan i “Ejendomsretren” en tydlig förkärlek för en korporativism."’ Trots författarens uttalade strävan till en empirisk framställning bygger de samhällspolitiska ställningstagandena på rena spekulationer, och också politiskt går det en direkt linje från detta arbete till den senare “Retskeren”. Kritiken av olika politiska system kunde försvaras med Vinding Kruses centrala tes att rättsvetenskapen måste integreras i samhällsvetenskaperna (se III 1.1.5.). Verkets omfattning kan dock inte endast förklaras med det vidsträckta ämnesområdet, utan den beror till stor del på författarens personliga stil: en mångordig, aldrig sinande svada, full av ständiga upprepanden. Detta drag är särskilt märkbart i bokens första del. Vinding Kruses juridiska stilkrav var, att det rättsvetenskapliga språket skulle ‘bära togan’. Man kan kanske säga, att han själv i viss mån levde upp till detta krav — nämligen om man betänker, att en toga var ett otympligt tygsjok på flera kvadratmeter, och t.o.m. dess nödtorftiga användande krävde en stor skicklighet. Medan “Retskeren" i allmänhet fick ett negativt bemötande (se ovan), var omdömet om “Ejendomsretten” i huvudsak positivt, även om författarens alla systematiska och terminologiska innovationer ingalunda vann allmänt gillande. Vinding Kruse hade sin styrka i rättsdogmatiken, som ändå dominerade “Ejen- (1933; [VIII] SCi Sc i svnncrlict Kriiti'. hjendomsretten 1, s. 1 0(> ft. S7 Sc \ kriisf, Kjcndoiii.srcrtcii 1, s. 7_C07: “Sanitimd indenfor Samfundet’.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=