568 i Jyske Lov och i de svenska domarreglerna och var fortfarande verklighet i 1900talets nordiska rätt.’ Hjejle talade omnordisk rätt och rättsuppfattning i allmänhet, och texten visar, att han därtill hade främst rättspraxis i tankarna, vilket ju var naturligt för honomsom advokat. Trots att tendensen i den av föreningen “Norden” publicerade skriften är öppet pronordisk, är påståendena om den nordiska rättens karaktärsdrag inte överdrivna: dels ett avståndstagande från extrema lösningar och från logisk konsekvens till varje pris, men även från vältalighet, och dels en tendens till vardagsnära realism, till ‘grå’ saklighet samt till värn för individen mot överheten och för den svagare mot den starkare. Dessa drag kan, trots alla olika riktningar och trots det som jag ovan betecknat som pluralism på 1900talet, anses i stort vara karakteristiska även för den nordiska rättsvetenskapen genomtiderna: realism sedan 0rsted och Schweigaard eller en modifierad ‘nordisk’ konstruktiv metod, öppen argumentering på nykter och vardagsnära sakprosa och ett beaktande av de sociala realiteterna, somredan var ett viktigt drag i generalprokuror Henrik Stampes utlåtanden på 1700-talet och som senare i slutet av 1800-talet kom till synes i den sociologiska straffrättsskolans starka ställning i Norden och slutligen på 1900-talet i den nya ‘sociala’ förmögenhetsrätten. 9 Hjejle, s. 17 ft.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=