367 snarare än den nordiska rätten, som är unik”. Detta påstående gäller naturligtvis i särskilt hög grad tiden sedan 1870-talet, då de nordiska juristmötena började och då man så småningon kom i gång med det nordiska lagstiftningssamarbetet. Detta med tiden fruktbara samarbete skulle ha varit otänkbart utan gemensamma vetenskapliga värderingar, som ibland direkt överfördes till lagstiftningen: man kan nämna tillitsteorins betydelse för avtalslagarnas regleringar. Även på de områden, där man inte lyckats genomföra någon mer eller mindre enhetlig lagstiftning, t.ex. inom straff- och processrätten, har den nordiska rättsvetenskapens gemensamma värderingar inverkat på de nationella lagarna. Då man är heredd att tala om en nordisk särart på rättens och rättsvetenskapens område, måste man i alla fall försöka definiera denna särart, och inte nöja sig med att kunna känna igen en elefant, om man stöter på den. Redan under slutet av 1800-talet påstod dansken Carl Ussing, att sanningen i allmänhet låg i mitten, dvs. att man gärna följde den gyllne medelvägen (del III, s. 456). I sin här redan citerade lilla skrift “Nordisk Retsfadlesskab” försökte Hjejle mera utförligt analysera det nordiska särdraget. Då det gällde förhållandet mellan individ och stat, hade man i nordisk rätt “[ijgjennemhele Historien ... havdet Individets Ret överför Staten”. I den gemensamma nordiska rättsuppfattningen ingick vidare “en Tendens til Modiftcering afyderliggaaende Ståndpunkter, et 0nske om at Lindgaa hvad man kunde kalde: Konflikternes antitetiske Tilspidsning”. Ett framträdande drag var “0nsket omat fmde en rimelig Lösning, bygget paa Billighedshensyn fremfor paa den skarpe Logik”. Detta enligt Hjejles mening psykologiska drag, “nemlig at det fornuftsmassige, den realistiske Vurdering, i Modsatning til det temperamentsbestemte er fremherskende”, var ett tecken på “hojt udviklet Retskultur”. Strängt logisk uppställning och lösning av rättsliga problem var inte “saa udpraget for den nordiske Tankemaade”. “Ved Opstillingen og Lösningen af et retlig Problem vil man forst og fremmest soge at gore sig förtrolig med de forskellige reale Lorhold, der kan have Indflydelse paa Afgorelsen, og ved en Aföejning af disse at naa frem til et Resultat.”*^ Ett ytterligare särdrag i den nordiska rättsuppfattningen var enligt Hjejle '"Trangen til Saglighed, til at bortskare de folelsesmassigt bestemte Argumenters Indflydelse”, och en strävan till “ogsaa i det Ydre at holde sig paa Saglighedens Grund: Modviljen mod den for blomstrende Veltalenhed'. Slutligen kunde Hjejle “[s]omet karakteristiskTrak i den nordiske Retsbevidsthed ... navne det starkt pointerede Lighedsprincip, saaledes som det navnlig ytrer sig i Trangen til at Lidjavne den Ulighed i Mulighederne for at gennemfore sin Ret, der udspringer af social Lorskel”. Denna likhetsprincip hade kommit till uttryck både 7 Marit- Sandström, s. 292. 8 Hjejle, 14 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=