566 sompolitiker kunde inverka på rättsutvecklingen. Möjligheten att påverka rättspraxis och rättspolitiken krävde i själva verket en ‘realistisk’, ‘praktisk’ metod; endast en landsortsakademiker, som aldrig behövde riskera att se sina förslag och planer förverkligade, kunde finslipa sina begrepp till teoretisk fulländning. Denna praktiska inställning har allt sedan 0rsteds och Schweigaards dagar medvetet eller omedvetet präglat de nordiska rättsvetenskapsmännen, till en början främst i Danmark och i Norge. Det är betecknande, att även Schweigaards vetenskaplige motståndare Hagerup i sina fåtaliga uppträdanden som adjungerad hoyesterettsdommer argumenterade utgående från reella överväganden.^ Då man talar om 0rsteds och Schweis;aards betvdelse för den senare nordiska rättsvetenskapen, måste man för det första framhålla, att i synnerhet Schweigaards symbolvärde var betydligt större än hans reella betydelse. Schweigaards rättsdogmatiska produktion i straff- och processrätt var förhållandevis obetydlig, och hans privaträttsliga produktion inskränkte sig till en liten lärobok i handelsrätt. Den nästan ohyggligt produktive 0rsteds arbeten var delvis av ojämn kvalitet, och han var ingen förnyare på vissa områden, t.ex. hans syn på straffrätten var utpräglat konservativ. I början av 1900-talet kunde man i Danmark beteckna 0rsted främst som en representant för gångna tiders felaktiga uppfattningar (se del III, s. 33). Då den äldre realismen uppkom i slutet av 1800talet, var nog t.ex. tyskarna Biilow och Jhering betydligt viktigare förebilder än 0rsted och Schweigaard. Genom att alltid framhålla de sistnämndas bety'delse kunde man dock skapa en nationell och därtill gemensam nordisk plattformför den nya riktningen. Man kunde därför på 1940-talet med fog tala om“den nordiske Retsvidenskabs udprseget nationalt-selvstaendige Karakter’’. I de föregående delarna av detta arbete har jag undvikit att ta ställning till den nordiska rättsvetenskapens samhälleliga betydelse. Denna berv'delse för rättsoch samhällsutvecklingen i stort är en så mångfacetterad fråga, att jag också här måste nöja mig med några allmänna reflexioner. Man kan gå ut från att betydelsen har varit omfattande, om också svårfångad, eftersom det saknas såväl kvantitativa som kvalitativa metoder att mäta detta inflytande. Bernt Hjelje talade år 1946 neutralt omettSamarbejde Haand i Haand mellempaa den ene Side en paa udpmget nationalt Grundlag hvilende Ret og Retsiidovelse og paa den anden Side en paa det samme Grundlag hvilende Retsvidenskab " som någonting, “som sserligt udmserker de nordiske Lande”.*' Marie Sandström har dock enligt min mening helt riktigt konstaterat, att nyckeln till den nordiska rättens särart finns främst i “det juridiska hanrv'erket” och att det är “den nordiska juridiken. 4 Se Evald, s. 35-38. 5 Hjejle, s. 28. 6 Hjejle, s. 30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=