564 deskrigets frontlinjer och språkstriden var priset i Finland ov^anligt högt; t.o.m. den finskspråkiga ‘protorealismen’ (Heikki Pihlajamäki) på 1920-talet var helt tyskinfluerad. Även omdet vetenskapliga klimatet var ovanligt strängt i Finland, betydde inte pluralismen heller på annat håll en fullständig frihet, annat än i formell mening, att uttrycka sig fritt. En forskare med udda åsikter kunde få svårt att göra akademisk karriär, detta fick t.ex. Gunnar Astrup Hoel, Sigurd 0strem och den unge Alf Ross erfara. Även etablerade professorer som Frederik Vinding Kruse och Vilhelm Lundstedt rönte mothugg, då de alltför mycket avvek från den allmänna linjen rörande åsikter, argument, språk och stil. Den nordiska pluralismen visade tecken på avtagande under 1940-talet. Man har ibland velat se i denna utveckling en seger för Uppsalaskolan,' medan jag själv är böjd att se fenomenet som en övergång till en ‘metodsynkretism’. Uppsalaskolan kunde endast få genomslagskraft genomatt man modererade sina extremaste ställningstaganden, och det skeptiska mottagande, som ännu Ross’ “Om ret og retfserdighed” fick (ovan II 2.3. och III 1.1.8.), visar att man ingalunda var beredd till en villkorslös kapitulation. Kanoniseringen av Ross på 1960- och 1970-talen,’ inte minst i Finland, ger inte nödvändigtvis en riktig bild av den historiska utvecklingen. På grund av pluralismen både i och utanför Norden är det svårt att lyfta fram några rättsvetenskapsmän som gemensamma nordiska förebilder. Rudolf von Jhering är väl egentligen den siste tysken, som varit allmänt känd och uppskattad inom de nordiska rättslärdas krets, medan 1900-talets tyska, franska eller engelska författare fick ett inflytande på sin höjd inomen riktning eller en eller ett par länder. Man kan också beteckna Francis Hagerup som den siste ‘nordiske’ rättsvetenskapsmannen, och även han fick aldrig ett odelat accepterande på samma sett somOrsted i sin tid hade fått. Även många av 1900-talets juridiska författare var nordiskt berömda: Vinding Kruse, Ross, Henry Ussing och av de äldre främst Julius Lassen och Viggo Bentzon i Danmark, Fredrik Stang, Ragnar Knoph, Frede Castberg och Carl Jacob Arnholm i Norge, Tore Almén, Johan Thyrén, Vilhelm Lundstedt, Karl Olivecrona och Osten Undén i Sverige, medan de finländska författarna noterades på sin höjd i Sverige, och den isländska juridiken förblev obekant utanför landets gränser. I alla dessa fall rör det sig dock om rättsvetenskapsmän, som var uppskattade endast inomen riktning eller på ett rättsområde, en följd av specialiseringen vid sidan av pluralismen. 1 Se t.ex. BLiudhol, ITR2004, s. 17, nied törbehillet att detta främst gällde rättsteorin. 2 OmRo.s.s’ starka ställning under .senare delen av 1 900-talet, .se Dalberg-Larsetu Retsfilosofi, s. 60 If.; Tiunm, s. 365 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=