5 63 riod före första världskriget, tyder detta på internt vetenskapliga grunder. Det var dessutom i ännu mindre grad än under 1800-talet möjligt att tala omen tysk doktrin, eftersompluralismen var ett faktumäven i Tyskland. Kvardröjande konstruktiv metod, intressejurisprudens, frirättsrörelse, nykantianism, extrem rättspositivism— det fanns otaliga valmöjligheter, vilket kan antas ha lett till en förminskad auktoritet för den tyska doktrinen som sådan. Naturligtvis hade även den engelska, amerikanska, franska och t.o.m. den italienska rättsvetenskapens upphlomstring sin betydelse genom att erbjuda nya alternativ. Trots att ett grundläggande arbete, Axel Hägerströms monografi omviljeteorin (1917) i hög grad byggde på rysk litteratur, förlorade Uppsalaskolan så småningom intresset för tysk doktrin, och man började i allt högre grad bekanta sig med bl.a. engelsk och amerikansk rättsvetenskap. Man kan också fråga sig, om det klassiska bildningsidealets nedgång med mindre undervisning i bl.a. latin ledde till bättre utbildning i moderna språk, så att man även därigenom hade större möjligheter att bekanta sig med nya rättsordningar. Ar 1933 innebar så dödsstöten för det tyska inflytandet. 1 ill och med i det "tyskaste’ av de nordiska länderna. Finland, använde man sig efter år 1933 främst av litteratur publicerad under Weimarrepublikens eller kejsardömets tid. Artiga och neutrala omnämnanden av den nya rätten i 1Vskland kan inte dölja det faktum, att merparten av de nordiska rättsvetenskapsmännen var likgiltiga för eller negativt inställda till den nationalsocialistiska ideologin. Efter år 1945 återupptogs aldrig kontakterna med Fyskland i samma omfattning som tidigare. Man kan alltså även tala om en receptionspluralism. Juridikens utveckling var slutligen även beroende av den politiska pluralismen inom rättsvetenskapsmännens krets. Även politiskt hade bilden under föregående period varit i stort sett enhetlig, då huvudparten av rättsvetenskapsmännen varit antingen moderatkonservativa eller högerliberaler. Under början av 1900talet var redan alla politiska riktningar med undantag av den yttersta vänstern representerade inom professorskårerna. Det är naturligtvis ofta svårt att påvisa ett direkt samband mellan politisk inställning och rättsvetenskaplig metod eller tolkningsförslag med undantag för sådana öppet framlagda ställningstaganden, som jag referat i de litteraturhistoriska avsnitten ovan. De politiskt fargade rättskamperna har däremot haft mera genomgående inverkan. Rättskamperna ledde lätt till en legalism, som lika lätt urartade i en skenlegalism, där ändamålet fick helga medlen. Legalismen var parad med en konservatism, som under perioden är kännetecknande för den finska rättsvetenskapen, och tecken tyder på art inställningen var likartad på Island. Rättskampernas pris var även ett vetenskapligt stillastående, vilket betydde att man så att säga av gammal vana höll fast vid den tyska doktrinen, t.o.m. i dess pandekträttsliga form. Somen följd av inbör-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=