562 visar, att den fyllde ett verkligt behov. Under andra världskrigets svåra tider behövde man även en rättsvetenskaplig ‘rättfärdighet’ somett stöd för motståndet mot främmande ockupation eller som ett hopp vid nederlag, och i detta avseende kunde både den äldre realismens pragmatism och Uppsalaskolans värderingsfria metod endast erbjuda stenar i stället för bröd. Den av mig i denna del använda indelningen i äldre realister, skandinaviska realister, idealister/naturrättsanhängare och anhängare av den konstruktiva riktningen är dessutomsom redan nämnts endast en möjlig kartläggning av splittringen. T.ex. Sverre Blandhols indelning i pragmatister och formalister är en annan fungerande indelning, som i sin tur ger helt nya, överraskande gränsdragningar. Trots olika indelningsgrunder förblir dock de olika riktningarna tämligen heterogena, och om man närmare analyserar de enskilda författarnas produktion, får man lätt intrycket av ett bellimi omniimi contra ornnes, i vilket så gott som varje författare försökte profilera sig v^etenskapligt. 1900-talets första halvsekel var i rättsvetenskapen verkligen en pluralismens tid. Pluralismen var dock inte endast internt vetenskaplig, utan man kan även tala omen geografisk pluralism, eftersom de olika riktningarnas genomslagskraft var så olika i de nordiska länderna. Den äldre realismen var framför allt ett dansknorskt fenomen. Riktningen fick nog dolda sympatier i Sverige, där dock Uppsalaskolans starka ställning framtvingade läpparnas bekännelser till Hägerström, innan de svenska författarna i likhet med sina danska och norska kolleger började med sina reella överväganden och rättspolitiska argument i rättsdogmatiska arbeten. Uppsalaskolan hade dock en expansiv kraft, även omdet är osäkert, om den utan Alf Ross någonsin fått någon större betydelse utanför Sveriges gränser. Den finska och isländska rättsvetenskapens utveckling är ett stöd för den gamla tesen, att innovationer till en början tas i bruk i centrumoch därefter först så småningom sprider de sig till periferin. Den konstruktiva riktningen hade sina sista nordiska fästen just i Finland och på Island och bevarade i dessa länder i stort sett sin ställning ända till periodens slut. Såsom redan nämnts i inledningen förlorade den tyska rättsvetenskapen sin dominans under 1900-talets första hälft. Detta betyder inte, att man plötsligt skulle ha tagit avstånd från allt tyskt, utan det rörde sig om en gradvis fortgående process. Hagerup och andra anhängare av den konstruktiva riktningen var klart, ofta ensidigt tyskinriktade. Även den äldre realismen hämtade sina förebilder från Tyskland (först Rudolfvon Jhering, senare Philipp Heck samt Oskar Biilow och frirättsanhängarna), trots att man hellre hänvisade till de nordiska auktoriteterna Orsted och Schweigaard. Ännu Astrup Hoel försökte skapa en teoretisk grund för sin realism med hjälp av Johannes von Kries’ filosofi. Då den tyska doktrinens betydelse började minska redan under kejsardömets glanspe-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=