5 59 undervisningen i förvaltningsrätt i Helsingforshtkulteten. Den politiska förklaringen är liknande den rörande förvaltningsrättsvetenskapens utveckling i Tyskland under 1 800-talet: man försökte ersätta bristande konstitutionella garantier och demokratisering inomstatsförfattningen med en legalism och rättsstatliga garantier inom förvaltningsrätten. Ett tecken på ämnets starka ställning i Finland var också, art Helsingforsfakulteten fick Nordens första professur i enbart förvaltningsrätt år 1907; en adjunktur i ämnet hade funnits sedan år 1894 (se del III, s. 172). Beträffande den politiska förklaringen måste man dock komma ihåg, att de nordiska framställningarna oberoende av använd metod genomsyrades av samma ideal, rättsstatens idé. De allmänna lärornas uppkomst var ett viktigt led i skapandet av en förvaltningsrättsvetenskap. De allmänna lärornas struktur stabiliserade sig i ett tidigt skede, så att man kan tala om en gemensam nordisk disposition. Det är kanske lämpligare art tala omen ‘allmän def än om‘allmänna läror’, eftersomdenna del inte byggde på något enhetligt system. De i den allmänna delen ofta återkommande avsnitten omtjänstemannarätten och kommunalförvaltningen (Hermanson, Ståhlberg, Willgren, Herlitz, Morgenstierne) — delar som saknades i t.ex. Otto Mayers framställning — kunde, i synnerhet den senare, lika gärna ha placerats i förvaltningsrättens speciella del. Då Poul Andersen i titeln till sin bok använde uttrycken “Hovedpunkter ” och “Almindelige Emner”, tyder detta på ett avståndstagande från en systematik i den konstruktiva metodens anda. Endast Castberg försökte, åtminstone som teoretisk utgångspunkt, bygga upp en allmän del på centrala begrepp och gemensamma principer. “Den förvalrningsrättsliga vetenskapen ... talar tillsvidare med jämförelsevis ensamma mäns röster. ” Detta uttalande av Herlitz år 1937 visar på en allmän inställning bland nordiska rättsvetenskapsmän på detta område. Herlitz kunde också konstatera, att förvaltningsrätten ännu ej nått det “stadiumi utvecklingen” som straff-, process- och civilrättsdoktrinen, som vilade på ett sedan länge pågående tankeutbyte: “Den enskilde vetenskapsmannen talar icke uteslutande å egna vägnar; han är tillika en representant för vetenskapens republik, en talesman för dess gemensamma tankar, för ‘doktrinen’.”'"’ pionjärgärningvar gemensamför periodens nordiska förvaltningsrättslärda: både Poul Andersen och C;tstberg gav uttryck för liknande tankar, då de eventuellt existerande tidigare arbetena omdet egna landets förvaltningsrätt var deskriptiva, ‘förvetenskapliga’. Ensamhetskänslan kunde förstärkas av att man betraktade just förvaltningsrätten som ett utpräglat nationellt rättsområde (Eek). Endast Ståhlberg kunde hänvisa till ett modernt inhemskt arbete från föregående period, Hermansons föreläsningar. Liksom tidigare i liknande fall (se del 111, s. 170 Denna känsla av ensam ‘)6 Herlitz 1, s. 135.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=