548 diskt betraktelsesätt”/^ Den “i det nutidaTyskland” kraftiga reaktionen mot den traditionella metoden med dess allmänna läror kunde Herlitz visserligen inte godta, men han konstaterade samtidigt, att “den generaliserande tendensen inom förvaltningsrätten” inte fick “tulllöljas tanklöst och schematiskt”/'’ Även Halvar Sundbergs lärobok “Grunddragen av allmän lörvaltningsrätt” (1943) är en framställning av ämnets allmänna del. Boken innehåller sju kapitel: “I. Förvaltningen och lörvaltningsverksamheten” (s. 13-23), “II. De lörvaltningsrättsliga begreppen” (s. 24-46), “III. Förvaltningens organisation och arbetssätt” (s. 47-77), “IV. Förvaltningshandlingarna” (s. 78-110; behandlar till största delen, s. 80 If, “Förvaltningsakter”), “V. Förvaltningslörlarandet” (s. 1 1 1-154), “VI. De förv^altningsrättsliga rättsmedlen” (s. 155-193) och “VII. Förvaltningsexekutionen” (s. 194-221). Redan förordet (se ovan II 5.10.) visar, att Sundberg ingalunda lörvisade politiska ställningstaganden från lörvaltningsrätten. Hilding Eek citerade i sitt arbete “Administrativa frihetsberövanden” (1943; ovan II 5.10.) ett franskt uttalande Irån år 1904, enligt vilket “lörvaltningsrätten länge lidit stor brist på vetenskaplig behandling” och med förakt upplattats “som en ren minnessak och som något som icke var värdigt att göras till föremål lör intelligenta forskares närmare intresse”. Redan år 1904 hade dock lörhållandet lörändrats genom forskare av en ny typ, och studenterna trängdes nu “i de lärosalar som lörr stodo tomma”. Eek ansåg, att den franska bilden även kunde ha gällt Sverige, där man först under senare tid hade kunnat tala om en vetenskapsurveckling, “som väckt till liv intresset lör förvaltningsrätten”."' Enligt Eek hade man särskilt fäst uppmärksamheten vid förvaltningsrättssystematiken. “Medan inomandra rättsområden, särskilt då inomprivaträtten, en systematik sedan länge funnits lardigutbildad och erlarenheter i rik mån kunnat hämtas Irån Irämmande juridik har lörvaltningsrätten tvungits till nyskapande.” Problemen ökade på grund av att förvaltningsrätten var “i hög grad nationellt särpräglad”, och inte ens nordisk doktrin kunde användas annat än “med stor lörsiktighet som hjälpmedel”. Den systembildande lörvaltningsrättsvetenskapen hade dock följt “m\ skilda huvudlinjer”. Den ena linjen, representerad av Reuterskiöld, strävade till att möjliggöra “en överblick över hela rättsområdet och sålunda att systematiskt sammanlatta alla de förvaltningsrättsliga företeelserna”. Den andra huvudlinjens representanter “uppta till särskild undersökning lörvaltningsrättens ‘allmänna läror’ och värdera tydligrväs högre klarheten i Iråga omvissa teoretiska huvudirågor än den vidsträckt vägledande utblicken”. 55 Herlitz 1, s. S8 not 1. Oni dess.i tvska törtatt.irc, sc Stolleis 111, s. 2^"^ (Otto Kocllreiittcr) och 2^)1 (F.dgar latarin- larnhevden). 56 Herlitz 1, 57 Felt. I rihctsbcrövandcn. 69 f. 191 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=