546 inleds med den bekanta gränsgången mellan förvaltningsrätten och lörvaltningsläran, som enligt Herlitz kunde “räknas som en del av statskunskapen”. Även förvaltningsläran sysslade nog också med rättsreglerna, men den studerade “förvaltningen i dess laktiska gestaltning” och använde vid behov “historiska, sociologiska, statistiska, ekonomiska, socialpolitiska, tekniska m. B. synpunkter”. Även förvaltningsrätten fick inte “lämna ur sikte de faktiska verkningarna av den lagstiftning”, som den sysslade med, men som en del av rättsvetenskapen intresserade sig den “framför allt för de rättsliga relationerna mellan olika rättssubjekt”. I den äldre förvaltningsrätten hade statsorganens inhördes förhållanden och förvaltningens organisation kommit i första rummet, men redan Rahenius hade ansett rättsförhållandena mellan staten och de enskilda vara viktigare än själva organisationen. Den nya synen på förvaltningsrättens innehåll och uppgift hade allt sedan 1800-talet kommit att bygga på rättsstatens idé. Enligt Herlitz fick förvaltningsrättsvetenskapen “icke stanna vid ett refererande och explicerande av positiva rättsregler”, utan den “måste sträva till en djupare förståelse av de rättsliga företeelserna, söka skapa ett systematiskt sammanhang, även där den positiva rätten inte omedelbarligen ger ledning och därmed göra i viss mån en rättsskapande insats”. Den hade dock den positiva rätten som sin enda utgångspunkt; “all modern rättsvetenskap har ju denna positivistiska inriktning”. Detta gällde i särskilt hög grad förvaltningsrätten. Inomstraff- och civilrätten kunde man hävda förekomsten av “i och för sig giltiga rättsprinciper” och ha “ett ... naturrättsligt betraktelsesätt”. I varje lands förvaltningsrättssystem framträdde dock “dess konkreta egenart”, och t.ex. från “rättsstatens idéer” hämtade “allmänna rättsgrundsatser” var numera “obrukbara”. Svensk vetenskap fick inte “isolera sig i förhållande till utlandet”, men det var “svensk rätt, som är den svenska förvaltningsrättens enda utgångspunkt”. De i vetenskapen uppställda principerna var “principer för den svenska rättens tolkning” och byggde på “denna rätts grundtankar”.'*’ Det fanns enligt Herlitz utrymme för “konstruktiva insatser”, omdessa byggde på “en i möjligaste mån vid överblick” över förvaltningsrätten. All rättsvetenskap förutsatte ett “syntetiskt grepp”, som möjliggjorde “ett sammanställande och ett likformigt bedömande av likartade företeelser”. Den moderna förvaltningsrätten strävade till “att komma bort från den isolerade behandling av särskilda förvaltningsområden, som i äldre tid helt upptog intresset”; i tysk rätt hade i detta hänseende Otto Mavers “insats varit banbrvtande”. Den syntetiska metoden inom föryaltningsrättsyetenskapen ledde också till uppgiften att klargöra, “i vilken utsträckning den kan och bör uppställa ett system av ‘allmänna 48 Herlitz 1, s. S8-63 och s. 61 not 2. 49 Herlitz I, s. 64 fh
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=