544 Merikoski integrerade åter förvaltningsrätten i den offentliga rätten, egentligen i den odelade statsrätten. Han skilde dock mellan förvaltningsrättsvetenskapen och förvaltningsläran. Den förras “närmaste mål är att fmna och framställa de stadganden i den positiva, i den gällande rätten, som ... tillämpas i den offentliga förvaltningen”, medan förvaltningsläran sökte “ge en mera allmän förklarande framställning av ... förvaltningsmaskineriets verksamhet”, varvid den “samtidigt utgående från ändamålsenlighetssynpunkter” utredde de omständigheter, “som tala för eller emot en inblandning av det offentliga samfundet i sakernas skötsel på olika områden”. Förvaltningsläran undersökte vidare, “vilka organisationsformer, förfaringssätt och medel lämpligast kunde komma till användning i de offentliga samfundens verksamhet”. Merikoski kunde dock av praktiska skäl inte förorda en helt ‘ren’ förvaltningsrättsvetenskap, och han ansåg att rättsvetenskapen “i mån av behov” också måste “utreda ändamålsenlighetsfrågor”. Dettagällde särskilt förvaltningsrätten, “och en utsträckning av dess forskningsområde in på förvaltningslärans gebit kan vara av behovet påkallat, särskilt på den grund, att förvaltningsläran ... icke vid Helsingfors universitet är representerad såsom en särskild vetenskapsgren”. Olavi Rytköläs lilla monografi omdet offentligrättsliga avtalet, dess begrepp, former och rättsverkningar (1950) är åter ett exempel på det kvardröjande starka tyska inflytandet efter andra världskriget. Framställningen gick ut från Otto Mayers motstånd mot det offentligrättsliga avtalet, varefter Rytkölä refererade andra tyska författares inställning. Rytköläs litteratur är främst hela den förvaltningsrättsliga doktrinen från det tyska kejsardömets och Weimarrepublikens tid, även omockså några rikstyska arbeten från senare delen av 1930-talet ingår i litteraturförteckningen.^’ Även nordiska författare som Poul Andersen, Castberg och Sundberg noteras, men dessa refereras först efter tyskarna och tillsammans med fransmännen under begreppet ‘andra utländska forskare’.^"* I svensk förvaltningsrättsvetenskap syns man tidigt ha fäst uppmärksamheten vid den nya tyska doktrinen. Då Reuterskiöld år 1927 skrev en kort historik över ämnet, framställde han Lars Linde (1825-1890) och John Ask (1854-1907) representanter för en gången tid. OmAsks “Föreläsningar i svensk förvaltningsrätt” (se del III, s. 159) nämnde Reuterskiöld, att “det ... icke utan fog kunnat sägas omdenna framställning, att den egentligen utgör en kommentar till statskalendern, men knappast något verkligt försök vare sig att systematisera eller än mindre att förklara förvaltningsrätten såsom ett helt”. Först Hugo Blomberg hade enligt Reuterskiöld uppmärksammat den tyska doktrin, som "'Otto Mayer som 42 Merikoski 1 (sv.), s. 15. 43 Se Rytkölä, Sopimiis, s. 1 F). och XVll-XXlI. 44 Se t.cx. Rytkölä, Sopimus. s. 4 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=