533 männen dryftade också i motsats till sina finska kolleger den för straffutmätningen centrala frågan, omdet hade rått krigstillstånd eller inte.’" Av de här retererade rättsvetenskapsmännen representerar Hurwitz och Ilium ytterligheterna. Hurwitz asikter åtminstone år 1945 kan i viss mån jämföras med Serlachius’, medan Ilium hade många gemensamma tankegångar med norrmännen. Ett gemensamt drag för danskarna var dock de återkommande hänvisningarna till ‘folkets rättsövertygelse’ eller ‘rättsuppfattning’ som en slags yttersta rättskälla, en tanke som man lör övrigt kan hitta även i Illums vid samma tid utgivna “Lov og Ret” (se ovan II 2.3.). Danskarna hänvisade alltså till just den samma ofta hämndlystna allmänna opinion, somAnden^es så kraftigt hade varnat för i Norge. Man kan tänka sig, att de danska rättsvetenskapsmännen i högre grad än sina norska kolleger hade låtit sig rivas med av den upphetsade stämningen, men även en mera internt rättsvetenskaplig tolkning är möjlig. Medan den norska Londonregeringens provisoriska förordningar i alla fall utgjorde ett låt vara omtvistat legalt grundlag för användandet av de skärpta lagarna på krigstida handlingar, stred den danska efterkrigslagstiftningen helt öppet mot nulLipoenasine lege -principen och mot förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning till den åtalades nackdel. Även omman såsom Hurwitz kunde framhålla, att den sistnämnda ptincipen inte uttryckligen var dansk positiv rätt, tycks de danska straffrättslärda dock ha ansett principen som sådan vara gällande. Det juridiska halmstrået för legitimeringen av de nya lagarna blev därför folkets rättsövertygelse, ett argument, som även i andra upprörda situationer använts, när man tummat på reglerna och principerna i gällande rätt. Det bör dock framhållas, att inte alla danska professorer ställde sig bakom detta argument. En viss social samhörighetskänsla kan vara grunden till den upprepade kritiken rörande straffmåttet för de ekonomiska kollaboratörerna. Inter arma silent leges har visat sig vara ett uttryck också för många rättslärdas inställning under pågående politiska rättegångar. Inställningen är förståelig, det är inte här skäl att avgöra omden är ursäktlig. Däremot kan man framhålla, att det ändå i Norge och i Danmark fanns många rättsvetenskapsmän, som inte lät sig ryckas med av folkstämningen, utan även under upprörda förhållanden försvarade de grundläggande rättsprinciperna. Ett liknande förhållande kan däremot inte iakttas i Finland, där rättsvetenskapsmännen helst undvek att ta ställning eller blev aktiva först i ett skede, då deras meningsfränder utsattes för rättsliga åtgärder. 97 Dcnn.i del av debatten har inte kunnat reterera.s här; se dock t.ex. Illuitt, Kuuei, OmAnvendelsen at Straffelovens § 101, llfR 1947 B, s. 6S-69 och Ross, Alf, En Indsigelse, UtTl 1947 B, s. 188 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=