532 denne torst halvt ekstatiske tidMankan också Iramhålla Andenaes’ maningar till moderation och till behovet av att återinpassa de dömda i samhället, uppmaningar som står i bjärt kontrast till Allan Serlachius’ åsikt år 1921, enligt vilken man inte Fick benåda från den även privaträttsligt rättighetsberövande förlusten av medborgerligt förtroende för att inte skada domstolarnas auktoritet. Den andra ytterligheten representerades av de finska rättsvetenskapsmännen, vilkas oböjliga legalismtrån ofärdsåren helt hade glömts, eller snarare visade sig ha varit rent skenbar redan år 1918.‘*'' Allan Serlachius var den tongivande gestalten inomfinländsk straffrättsvetenskap, och hans uttalanden kan anses återspegla majoritetens åsikter inom de strafflärdas krets, även om dessa i övrigt föredrog att tiga. Man kunde säga, att Serlachius följde vissa tankegångar i den sociologiska straffrättsskolan, t.ex. extrema ändamålsenlighetstankar ur makthavarnas synvinkel, medan han inte brydde sig om de anklagades eller dömdas rättsskydd. Redan den i och för sig mot statsförbrytelsedomstolarnas verksamhet kritiska artikeln i Lakimies 1921 visar, att Serlachius ansåg felaktiga domar vara ett problem av mindre betydelse, och år 1925 propagerade han för en utvidgande ändamålsenlighetstolkning av gällande straffstadganden. Det famösa uttalandet i Högsta domstolen år 1931 visar, att Serlachius tagit avstånd från varje formav legalism. Då det gäller de finska rättsvetenskapsmännens hållning på 1920- och 1930-talen jämförd med de norska och danska kollegernas år 1945, måste man komma ihåg, att man i Finland fortfarande betraktade faran utifrån som överhängande. Jämfört med Norge och Danmark frapperas man dock av den kompakta tystnaden i den finländska straffrättsliga litteraturen. Förklaringen till denna ‘tystnadens sammansvärjning’ kan vara, att den finska juristkåren, som så gott som i sin helhet deltagit i statsförbrytelsedomstolarnas verksamhet år 1918, redan i gärning tagit avstånd från straff- och straffprocessrättens ledande principer. Först då juristernas egna led hotades år 1945, tog man ånyo fram legalismen ur malpåsen. Att sinnesförändringen inte gick på djupet visas av att Bruno A. Salmiala med entusiasm hälsade den norska och danska retroaktiva lagstiftningen med återinförandet av dödsstraff. Lagarna var enligt Salmiala goda exempel på en sund vedergällningsprincip, sombyggde på folkets rättsövertygelse.'^’ — Salmiala behövde ju inte i motsats till sina norska och danska meningsfränder befara sanktioner efter kriget. De danska rättsvetenskapsmännens inställningar kan placeras någonstans mellan de ovan skildrade ytterligheterna, även om betydande meningsskiljaktigheter somvisats kan iakttas i den omfattande danska debatten, som följde på både UfRts och Juristens sidor de första efterkrigsåren. De danska rättsvetenskaps94 Andenas, J 1946, s. 74. 95 Se även Kekkonen, s. 171 1. 96 Sahnialit, DL. 1946, s. 43 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=