531 rättens täckmantel; 1953), i vilken han gick igenomden politiska rättsskipningen i Finland Fram till andra världskrigets slut. Trots att framställningen belastades av talrika sakfel och ett känslosamt språkbruk lyckades Hiitonen visa, att rättegångarna inte hade varit förenliga med straff- och straffprocessrättens centrala, även i finsk doktrin accepterade principer. Den finska juristkåren fortsatte sin traditionella politik, och Hiitonens bok tegs ihjäl. Enligt Hiitonen själv hade flera tidskrifter meddelat honom, att det hade varit omöjligt att fa någon jurist att skriva ens en negativ recension. 92 Läget i Finland år 1918 och läget i Norge och i Danmark år 1945 är i många avseenden jämförbara med varandra. De genomgångna konflikterna hade efterlämnar så mycken bitterhet, därför att det också var frågan om inre konflikter, i vilka delar av befolkningen stod mot varandra. Kravet på hämnd och vedergällning var i alla fallen framträdande, och på den segrande sidan uppträdde som nämnt starka påtryckningsgrupper (skyddskårerna; hemmafronterna), som krävde en oförsonlig uppgörelse med motståndarna. Man kan i alla fallen säga, att de under 1800-talet allmänt accepterade centrala rättsprinciperna inom straffrätten var hotade och att de straffrättslärda och rättsvetenskapsmännen i allmänhet därför borde ha framstått som de naturliga försvararna för dessa för individens rättsskydd viktiga principer. Såsom ovan visats var dock reaktionerna mycket olikartade i de olika länderna. De norska rättsvetenskapsmännen framstår för eftervärlden som rakryggade förkämpar för straffrättens allmänna rättsprinciper, och de var påfallande fria för påverkan av den naturligen uppjagade folkstämningen vid ockupationens slut, trots att ingen av dem hade någon sympati för NS-ideologin. Skeie visade på de påtagliga rättsliga bristerna i lagstiftningen, Andenajs på farorna med en ohämmad hämndlystnad och även Castberg betvivlade Hoyesteretts tolkningar i vissa fall. Der är inte här skäl att gå in på frågan, omall kritik var juridiskt hållbar, och vissa punkter i Skeies argumentation framstod nog med beaktande av tidsläget som en något verklighetsfrämmande legalism, men alla forskarna gav uttryck för viktiga tankar i nordisk straffrättsdoktrin: niillapoejia sine lege, kravet på en objektiv rättegång och ett verkligt rättsskydd för de anklagade. Medan Skeie var mest kritisk, vände sig Andena.\s och Castberg direkt till stortingets justiskomité, då de i ett utlåtande i juni 1945 framhöll, att den retroaktiva lagstiftningen om tyska krigsförbrytelser var ‘i klar strid’ med grunnloven § 97.” Skeie och Andenajs visade även ett inte ringa mått av civilkurage genomsina texter år 1945, då enligt Andenajs själv “[e]n viss massesuggesjon hadde ... god grobunn i 9 f. 92 Sc [lärm.irc Björne, Syiliin, 93 Sc Sandmo, s. 330.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=