529 grundsatser”.'^' I det i tämligen svävande ordalag hållna uttalandet märker man främst två tolkningar; krigsansvarighetslagen kunde endast gälla avsiktligt handlande, och domstolens befogenhet var inte obegränsad. “Har folket genom sin till riksdag församlade representation godkänt regeringens förfarande, innebär detta ... att den verkställande maktens ... åtgärd blivit av statsmakten godkänd. ... Det är uppenbart, att krigsansvarighetsdomstolen icke kan hava en maktbefogenhet högre än statsmaktens. 3.3. Epilog och sammanfattning De juridiska debatterna omrättsuppgörelserna i Norge och i Danmark upphörde naturligtvis inte med utgången av 1940-talet, och med tiden ställde de dömda allt mera högljudda krav på en rehabilitering. Även professorer deltog i den senare debatten. Det i Stockliolm verksamma privatföretaget med det vilseledande namnet “Institutet för offentlig och internationell rätt” trädde ånyo år 1956 fram i offentligheten med ett av de dömda betalat utlåtande “Den norska rättsuppgörelsen. Responsum och utredning”, som skrivits av professorerna Halvar Sundberg, Hilding Eek och Erik Fahlbeck under medverkan av Ivar Strahl, då det gällde de straffrättsliga frågorna. Det långa utlåtandets (omkr. 160 s.) innehåll var i ett nötskal, att man underkände Londonregeringens lagstiftningskompetens, då det gällde verksamhet i Norge under ockupationen, ansåg de utfardade lagarna strida mot förbudet mot retroaktiv lagstiftning, och påstod, att t.o.m. bildandet av Quisling-regimen och dess samarbete med tyskarna var av folkrätten godkända uttryck för befolkningens lydnads- och lojalitetsplikt mot ockupationsmakten, medan situationen skärpts på grund av den av kommunisterna inledda sabotageverksamheten.Utlåtandet väckte av förståeliga skäl våldsam motvilja i Norge och även i Danmark, och både Andentes och Hurwitz skrev ampra recensioner av boken i SvJT respektive TfR. Recensenterna anklagade författarna för felaktiga fakta och för förvrängningar, som byggde på NS-propagandan, samt förnekade, att det överhuvudtaget fanns någon folkrättslig lydnads- och lojalitetsplikt mot ockupationsmakten.*'*’ Enligt Andentes var uttalandet varken objektivt eller välorienterat, och det byggde antingen på okunnighet eller “en politisk tendens så sterk at den har svekket evnen til objektiv vurdering”.*' Enligt Hurwitz förekom det i ‘utredningen uttalanden, “somman er vant til at mode i nazistisk prtegede forsvars og propagandaskrifter for domte landssvigere ...”.*'*' Det av ena parten betalda utlåtandet torde liksom ovan nämnda S3 Rihlheck ni.tl., DI. l‘')46, s. 6S. 84 Ikihlhcck ni.fl.. Dl. 1946, s. 63 rt. och 73. 83 Sc Rättsuppgörclscn, s, 80-83 och s.immanfattandc (på engelska) s. 163-174. 86 A>uh’>i(is. Svj r 1936, s. .332 H.; Hurwitz, I lK 1936, s. .309 0. och .318 h 87 Audfthts, SvJ r 1936, s. .334. 88 Huru>itz,'T(\\ 1936, s. .319.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=