528 balle, undertecknade uppropet. En motadress, undertecknad av 266 jurister tramhöll, att en dekriminalisering skulle djupt kränka undertecknarnas rättskänsla, och adressen undertecknades även av professorerna Hurwitz, Alf Ross, Henry Ussing och Carl Rasting.***’ Hurwitz’ företrädare somprotessor i straffrätt vid takulteten i Köpenhamn Oluf H. Krabbe undertecknade ingetdera uppropet, och han skrev inte längre artiklar omämnet, men i olika sammanhang kritiserade han skarpt både lagstiftningen och dess tillämpning, och han var själv beredd att acceptera en retroaktiv lagstiftning endast för tiden etter 29.8.1943.'^' 3.2.3. Finland: rättegången mot de krigsansvariga Ståhlberg gav före krigsansvarighetslagens stiftande ett utlåtande till statsrådet, i vilket han konstaterade, att man enligt gällande rätt endast kunde bestraffa direkt brottsliga handlingar, medan däremot ett förfarande, somvar politiskt eller moraliskt orätt, felaktigt eller klandervärt, inte var straffbart. Intressant i utlåtandet är närmast slutrepliken: ‘Det vore alltså alldeles oförenligt med finsk rätt, om man till exempel efter ett inbördeskrig eller annars under oroliga förhållanden oberoende av de i lag kriminaliserade brotten skulle gripa till våld mot de krigsansvariga, kanske till och med avrätta motståndarna på den förlorande sidan. Särskilt grovt rättsstridigt vore det, om man tillgrep sådana åtgärder utan rannsakning och dom. Men det räcker inte heller, att man behandlar saken i tillfalliga domstolar. Sådana tillfälliga domstolar är nämligen uttryckligen förbjudna i regeringsformens § 60.’"'*’ Krigsansvarighetslagen antogs senare genomdet försvårade förfarande som krävdes för stiftande av grundlag. Det är dock oklart, varför Ståhlberg i detta skede ansåg det behövligt att stämpla ‘den vita terrorn’ och rättsuppgörelsen år 1918 som ‘alldeles oförenliga med finsk rätt’. De finska straffrättslärda intog också i denna fråga en awaktande tystnad, även i de juridiska tidskrifterna. Däremot publicerade man i Defensor legis år 1946 ett “Svenskt utlåtande i krigsansvarighetsfrågan’’. Detta utlåtande var tindertecknat av professorerna i förvaltningsrätt med statsrätt och folkrätt Erik Dahlbeck (bör vara: Fahlbeck, Lund), Halvar G. E Sundberg (Uppsala), Ivar Agge, prolessor i straffrätt och juridisk encyklopedi (Stockholm) och StigJägerskiöld, docent i förvaltningsrätt (Stockholm), och utlåtandet hade enligt inledningsorden beställts av minister Hj. Procopé, som fungerade som försvarsadv^okat för förre presidenten Risto Ryti. Utlåtandets författare förklarade sig “av samvetsskäl ... icke kunna undandraga” sig att besvara de av beställaren ställda frågorna, och hade bortsett från att själva “krigsansvarighetslagen står i strid mot rättsstatens 80 Ia»nn, Retsopgoret. s. 2SS t. 81 Se t.ex. Krabbe. L'fR 1946 B, s. 86 1.: ,se närni.ire Tamm. Ret.sopgoret, 82 Ståhlberg. L.aii.siuitoja, s. 2S t. 2S(), 2^3. 233 iY. och 743.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=