525 der Lidelukker Vilkaarlighed, og som udelukker Strat med tilbagevirkende Krab i l iltaelde, hvor udbredte Kredse af Befolkningen anser det for ufornodent at straffe.” d ill samtidens ideal hörde kravet, att samhället skulle vara lika mycket på vakt, då det gällde att förhindra övergrepp somdå det gällde att straffa brottslingar. Det verkade enligt Iliumdock så somom man glömt cfetta ideal, då man ansåg att man inte behövde ha medlidande med dem, som inte hade visat “tilstriukkelig national Holdning”.'’ Illums kritik av rättsuppgörelsen har många gemensamma drag med Andena.\s’ ställningstagande i Norge, även om tonen mot kollaboratörerna är något fränare. Båda författarna ville begränsa de rättsliga åtgärderna till det nödvändiga, främst mot ledarna, och de varnade för de kommande sociala problemen och bitterheten hos cie i etret tvcke orättfärdi2;t dömda. Båda framhöll också faran med att se motståndarna och de egna endast i svart och vitt. I motsats till Andemes, men i likhet med Skeie, betonade Ilium därtill de rent straffrättsliga bristerna i uppgörelsen. Hurwitz framstod år 1945 som en förespråkare för en sträng linje, som i nödfall också kunde rucka på straffrättens centrala principer, medan lllum företrädde en mera legalistisk linje. I Hurwitz’ artikelsamling “Respekt for mennesket” (1951) är bilden av författarens åsikter något annorlunda. Hurwitz meddelade i förordet, att han i sina tidigare artiklar om rättsuppgörelsen varit “kritisk vendt mod overdrivelser både til den ene og den anden side”, och att dessa artiklar medtagits i samlingen “i det va:sentlige i den form, hvorunder de har vseret offentliggjort, dog med enkelte udeladelser og en let korrektur”. Samlingens artiklar omrättsuppgörelsen inleds av texten “Var Danmark i krig?” (1945; skriven 1944), i vilken författaren sammanfattade, att man inte kunde tala om något krigstillstånd mot IVskland före 29.8.1943, men att situationen dock kunde betecknas som “‘truende udsigt til krig’ eller som en hermed sidestiller tilsrand ”, vilket kunde få betydelse, då det gällde tillämpandet av straffelovens bestämmelser omlandsförräderi.*’'* I följande artikel “Omdodsstraf igen” var författaren starkt kritisk till tillämpningen av dödsstraff under normala förhållanden, medan han på grund av det exceptionella läget under och efter ockupationen var beredd att godkänna dödsstraffet även i retroaktiv lagstiftning. “Man har nu ved en tilbagevirkende lov udfyldr det hul i lovgivningen, som i forste rxkke skyldtes besa:ttelsen. Man kan beklage, at tilbagevirkning har vaeret nodvendig, og man kan måske laere af det forefaldne, at der i den almindelige straffelov bor indsxttes en bestemmelse omsa.’rlige undtagelsessitua- (1945) 67 lUuw. IJIK l‘)45 B, s. 26S L 6S Hurwitz, s. 70.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=