524 “Deres Opgave er ikke at tolke Loven, men reduceres til Faststettelsen af Straf for de Gerninger, som AnkJagemyndigheden finder egnet til Strak”'’* Det andra avgörande felet med strafflagstillägget bestod enligt Iliumi att man inte hade gjort någon skillnad mellan förräderi och annan för landet skadlig verksamhet. Den gemensamma hårda straffskalan gällde förbrytelser av mycket olikartad karaktär. Ilium nämnde i synnerhet Vicrnemagerne’, somenligt honom endast borde “straffes paa Pengepungen”. Det var för “det nationale Liv ... en bydende Nodvendighed”, att de egentliga landsförrädarna, som konspirerat mot landets lagliga myndigheter med tysk hjälp, skulle straffas hårt. Till samma kategori hörde också den klass av “Stikkere, Schalburgfolk, Hipomsnd og hvad den Slags Bierme kaldtes”, som uppstått under ockupationen; dessa var “forraaede og forsimplede i saadan Grad, at de frembyder et alvorligt kriminalistisk Problem”. Sympatisörerna, ‘vaernemagerne’ och andra liknande kategorier var däremot ett problem endast i tider liknande den under ockupationen, och det skulle alltid finnas sådana personer. “De vil gore Forretninger, omdet saa er med den Onde selv, og vil flokkes överalt, hv'or Kagen kan skseres ud.” Sådana borde endast bestraffas omde t.ex. hade brutit mot prisregleringen. “Det vidtgaaende Straffekrav og andre Udrendsningskrav skvldes et ikke unaturligt Krav om rene Linier.” De nya lagarna omstraff och avskedande var dock enligt Iliuminte ‘renlinjiga’. “Vi straffer ikke under normale Forhold umoralsk Adfserd, Dumhed og Profitbeg^er somsaadant.’’ Endast sådana omoraliska handlingar, som var en fara för samhället, bestraffades. “Enhver, det kender blot det mindste til de Mennesker, der gaar gennem den normale Retspleie, vil vide, at mange lovlydige Borgere ud fra en almindelig moralsk Maalestok langt snarere kan blive fundet for lette end de karaktersvage Individer, der udgor Flertallet af Forbryderne.” Skyldig til straff var endast den, “hvem det af kriminalpolitiske Grunde er paakrievet at straffe”, och det var lagstiftarens uppgift att dra upp klara gränser för straffbarheten.^’^’ Det var enligt Ilium ett glädjande tecken, att man numera i motsats till den allmänna opinionen under den första tiden efter ockupationens slut börjat dryfta möjligheterna att återinpassa de dömda i samhället. Enligt Iliumvat det i stor utsträckning bäst för samhället, att de i mindre grad farliga politiska förbrvtarna inte blev lämnade utanför. “Det er god gammel S^d, at de alvorlige politiske Forbrydere henrettes, maaske et mindre Antal straffes strengt paa anden Maade; men derved bliver man staaende.” Även om antalet för mindre förseelser till stränga straff dömda kanske inte blev så stort, var det ändå ingen ursäkt för att upprätthålla de misslyckade lagarna. “Udrensningen maa ordnes paa en Maade, 64 lUunu UfR 144S B. s. 264. 65 Illunu UfR 1445 B. s. 264 f. 66 Illunu Um 1445 B. s. 265. Ö5
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=