5 23 omatt straffa försvarsministern, skulle det ha funnits grund för bestraffning av det blotta deltagandet på tysk sida i kriget. “Men selve dette vilde dog va:re at give Straffeloven tilbagevirkende Kraff til en l id, Ijvor det stedfmidue ikkeahnirideli^ varfordotfit somforbryderisk (kurs. här). Dette er ikke gold 1'eori: men det er Udtryk for en levende Folelse (or, at det ikke er ansta’ndigt kynisk at drage Folk ind i noget, som man senere hen vil straffe dem (or. »{>1 llluman.såg inte ens alla angivares, ‘stikkeres', verksamhet vara helt oursäktlig. Han hänvisade till statsminister Buhls uttalande 2.9.1942 om de tilltagande sabotagen mot tyskarna. Enligt Buhl var det “dansk Statsinteresse” att undgå sådana handlingar, och enligt honom handlade även de, som“over for Myndighederne tilbageholder Viden om Sabotageplaner eller undlader at medvirke til Opklaring af Sabotage, ... mod sit Fa:drelands Interesse”. Ilium frågade sig om inte Buhl hade menat vad han sade och konstaterade: “Jeg kan ikke se nogen Sammenhajng i, ar man dommer den, hvis Förseelse bestaar i, at han til dansk Myndighed har anmeldt Overtra^delse af dansk Fov, til strenge Straffe, medens Statsministeren, der offentligt har anbefalet Forbrydelsen somHandling i dansk Statsinteresse, genindtager sin Stilling.” lllum framhöll, att han inte på något sätt ville försvara en sådan angivare, som “burde skamme sig som en Hund”. “Men det er kun 0jeblikkets Harme, der har kunnet tilslore det Forhold, at det er i afgjort Strid med dansk Rets almindelige Ansvarsregler at domme Angiveren og lade Regering og Rigsdag skyde sig ind under, at de kun handlede under tysk ’>62 Tryk. Man hade enligt lllumgjort två fel vid utarbetandet av strafflagstillägger. För det första hade man givit lagen retroaktiv verkan, då det gällde gärningar, som numera bedömdes på ett annat sätt än tidigare. “Men det bor vaere Befolkningens Syn paa Gerningen paa Handlingstiden, der er afgorende. Og man har ladet Frihedsbeviegelsens sa'rlige haarde Domover Samarbeidspolitikken diktere Bestemmelsen af det strafbares Gra;nse.”‘’' lllum kom här åter till sitt redan tidigare framförda argument, att folkets rättsuppfattning vid tidpunkten för gärningen berättigade till retroaktiv strafflagstiftning. Man kunde inte heller avvisa kritiken mot strafflagstillägget genompåståendet, att lagen endast skulle användas på grova överträdelser. Det hade tvärtom aldrig varit “dansk Retsskik at affatte Straffelove saaledes, at Straffebestemmelserne omfatter Handlinger, som ikke bor bekegges med Lovens Straf, medens det överlädes til Anklagemyndighedens diskretionsere Skon, naar Tiltale skal reises”. Man hade på detta sätt gått mycket längre än vad det vanliga användandet av opportunitetsprincipen inomstraffprocessen tillät, vilket hade fått konsekvenser också för domstolarnas ställning. 61 Illunu Unt 1945 B, s. 261 ff. 62 lllunv Um 1945 B, s. 263. 63 lllum, UfR 1945 B. .s. 263.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=