520 gare straffria gärningar, nämligen att det rörde sig om brott enligt tidigare gällande rätt, för Danmarks del stratfelovens § 101 om bistånd till fienden/^ Hurwitz medgav däremot, att straffskärpningarna var stadganden med retroaktiv verkan, någonting som man i Norge hade kunnat undvika genom Londonregeringens lagstihningsverksamhet. Hurwitz’ utförliga argumentering tyder på att han inte var helt övertygad omstadgandenas legitimitet. De hade kunnat undvikas, om också Danmark hade haft en exilregering. Då detta inte varit lallet, så hade det inte funnits någon annan möjlighet än den retroaktiva lagstiftningen, “der af det store flertal af den danske befolkning foles som retterdig”. Beträffande de juridiska argumenten för och emot retroaktiv lagstiftning hänvisade Hurwitz till sin ovannämnda artikel i SvJT 1944. Han påstod vidare, art skillnaden mellan den retroaktiva lagstiftningen och de av olika exilregeringar utfärdade förordningarna sist och slutligen inte var så stor och att man i en av Grotius Society i England år 1943 publicerad avhandling hade ansett, “at eksilregeringernes love maa betragtes som love med tilbagevirkende kraft fra okkupationens ophor”. Hurwitz’ betänkligheter framkomockså i hans sammanfattande åsikt, att man beträffande frihetsstraffen borde ha hållit sig till de ursprungliga ramarna i straffeloven och att lagen av 1.6.1945 hade “gennemfort strafskaerpelse i videre omfång end efter min mening paakrsvet eller hensigtsmsssigt”.^"* Hurwitz framhöll senare i artikeln, att det enligt hans mening var “en beklagelig fejl ved loven, at den har skruet strafforfolgningen in i et groft og usmidigt system, som de hoje minimalsatser er udtryk for’’ och att den norska landssvikanordningen tillsammans med straffeloven var “et langt effektivere og til forholdene langt bedre afpasset instrument”. Då det gällde ‘frakendelsen af almen tillid’ beklagade Hurwitz, att man inte hade accepterat hans förslag, att man i mindre gro\'a tillfällen kunde inskränka rättighetsförlusten till att endast omfatta enskilda rättigheter, främst rösträtten och rätten att inneha offentligt ämbete.’’'’ Hurwitz nämnde dessutom särskilt “va?rnemagerne”, för vilka han ansåg, att konfiskation, böter, förlust av vissa rättigheter och ett kortare frihetsstraff varit ett tillräckligt straff åtminstone i mindre grova fall.^'’ Så långt framstår Hurwitz som en rättsvetenskapsman med legalistiska sympatier och som en förespråkare för en moderat uppgörelse. Hans ovilja mot retroaktiv straffskärpning försvann dock, då det gällde införandet av dödsstraff, vilket han försvarade med ändamålsenlighetsargument och politiska skäl. Enligt Hurwitz talade “meget vzegtige grunde” för användandet av dödsstraff. Trots att detta straff kunde undvaras vid bekämpandet av vanlig kriminalitet, var det en 53 Hurivitz, UfTl 1945 B, s. 129 1, Denna artikel utkomäven i något törkortad torm i I tTx 1945, s. 139-152. 54 Hurwitz, UtTl 1945 B, s. 130 t. 55 Hurwitz, UtTl 1945 B, .s. 135. 56 Hurivitz, UlK 1945 B, s. 144.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=