5 1 9 makten, "l illämpandet var i sin tur beroende av om Danmark hade varit i krig med lyskland, och Hurwitz lämnade trågan öppen, medan han särskilt framhöll betydelsen av regeringens avgång och den tyska proklamationen om undantagstillstånd i augusti 1943.^*’ Då det gällde straffarterna hade frihetsrådet inte krävt dödsstraff, varför Hurwitz avstod från att behandla denna fråga; han nämnde ciock, att den norska Londonregeringen redan år 1941 infört dödsstraff i Norge.I Londonregeringens lagstiftning var införandet av förlusten av medborgerliga rättigheter, av ‘almen tillid’, “et Sicrlig interessant forbillede”, och Hurwitz kunde tänka sig att utvidga förlusten till att omfatta även “ret til at drive selvsta'ndig ntering og ret til at eje fast ejendom”. Han var inte heller helt främmande för tanken på “den fuldstandige rettighedsfortabelse, der ligger i frnkendelsen afdansk statshorgerret i förbindelse med udvisning af landet”. Denna påföljd låg visserligen “nordisk retsopfartelse ret fjern”, men man kunde tänka sig dess användande på s.k. ‘folktyskar’ i Sonderjylland med danskt medborgarskap. Ett betydande del av artiklarna i Ugeskrift for Retsvasen 1945 behandlar rättsuppgörelsen, och i debatten deltog också advokater och yngre jurister. Hurwitz, som ju själv varit aktivt involverad i lagstiftningsarbetet efter ockupationen, inledde med en artikel, “Lovene af 1. Juni 1945 omTillag til Straffeloven og Retsplejeloven”, som i huvudsak var en referat av de nya stadgandena och som kom att fungera som en första vägledning för domstolarna. I likhet med sina norska kolleger kom också Hurwitz med kritiska anmärkningar, trots att han var positivt inställd till den nva lagen. Hurwitz inledde sin artikel med konstaterandet, att de nya lagarna inte utan vidare måste uppfattas som en kriminalisering av tidigare straffria gärningar eller som en straffskärpning med retroaktiv verkan. Han hänvisade till den norska debatten, men påpekade, att man i Danmark inte hade någon grundlagsbestämmelse mot retroaktiv strafflagstiftning och därför inte hade haft samma intresse för frågan som i Norge. I synnerhet inommotståndsrörelsen hade man krävt en öppet retroaktivt verkande lagstiftning, som t.o.m. skulle ha omfattat vissa hancilingar från tiden före 9.4.1940. Den övervägande uppfattningen, “som er blevet bestemmende for lovens indhold og form, har dog ftindet det onskeligt i videst mulig omfång at undgaa et direkte brud med den almindelige retroaktionsprincip”. Enligt Hurwitz var det också i Danmark möjligt att argumentera på samma sätt som i Norge, då det gällde frågan om kriminalisering av tidiso Hurwitz, SvJ T 1044, s. 845-840. Omden danska debatten omdetta problem, se Tamms iitHiriiga exkiirs “Havde Danmark vxret i krig med lyskland?”, Retsopgoret, s. 731-7.35. 51 Hurwitz, Svj r 1044, s. 843 och s. 84.3 not 2. 52 Hurwitz, SvJ T 1044, s. 850 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=