5 1 8 Då det gällde den kommande efterkrigstida rättsuppgörelsen, dryftade Hurwitz motståndsrörelsens, Frihedsrådets, program för dessa åtgärder för törsta gången offentligt i en artikel i Svensk Juristtidning 1944. Huvuddelen av artikeln behandlade möjligheten till en retroaktiv strafflagstiftning till den åtalades nackdel, och argumenteringens mål var helt klart: det gällde nu att hitta alla möjliga argument för tillåtandet. För det första fanns det ingen grundlagsbestämmelse, somförbjöd en sådan lagstiftning. För det andra kunde det inte heller “af grundloven indirekte udledes noget forbud”. I den danska strafflagstiftningen var det däremot principiellt förbjudet att ge skärpta eller nya strafflagar retroaktiv verkan, och detta hade godkänts i nyare doktrin (Carl Torp, Oluf H. Krabbe) med en hänvisning till individens rätt till skydd mot statsmaktens godtycklighet. Argumentet visade därmed enligt Hurwitz, att det inte fanns någon logisk motivering mot en retroaktiv verkan, vilket man i äldre doktrin ansett. Då danska jurister “er vsennet til at betragte det som en selvfolge i al civiliseret strafferet, at man ikke kan straffe uden efter en lovhjemmel, der ligger forud for den paagjaeldende handling”, så saknade denna uppfattning enligt Hurwitz inte endast “sin oprindelige faste teoretiske underbygning, men der föreligger ikke heller den universelle og ubetingede anerkendelse af saetningen som ofte antaget”. I nyare nordisk doktrin (Francis Hagerup, Johan Thyrén) hade man också varit beredd att godkänna skärpta straff med retroaktiv verkan, om gärningen varit straffbar redan då den begicks; Hurwitz nämnde utan kommentarer, att man från denna regel undantagit politiska brott för att undvika maktmissbruk. I äldre rysk doktrin (1908) hade man utsträckt möjligheten till retroaktiv lag även för de fall, att gärningen tidigare måste ha ansetts varaförbjuden. Slutligen hänvisade Hurwitz till ett uttalande av Cicero om“nodvendigheden af at give straffen tilbagevirkende kraft paa handlinger, der ifolge deres egen natur var forbryderiske ...”. Endast tysk praxis efter år 1933 dög inte somargument, eftersomdenna medverkat till att principen blivit ‘komprometterad’. “Denne omstzendighed bor imidlertid ikke udelukke en retsstat fra at anvende tilbagevirkning, hvis dette er försvarligt ud fra de retsprincipper, den anerkender.”^*^ Hurwitz medgav, att det fanns “alvorlige betsenkeligheder” mot en retroaktiv lagstiftning, men hans konklusion var, att det kunde “fra et strafferetligt synspunkt ikke betragtes som uforsvarligt, at der efter okkupationen gives visse strafbestemmelser med tilbagevirkende kraft, naar hensyn tages til de i denne saerlige situation foreliggende omst£endigheder”.^‘^ Behovet av retroaktiv lagstiftning var enligt Hurwitz beroende av frågan, om man kunde tillämpa gällande stadganden i straffeloven och strafflagen för krigs48 Hurwitz. SvJT 1944, s. 835-841. Dansk ockupationstida lagstiftning och rättspraxis dög cj heller som argument, då de uppstått “under tysk pres”: Hurwitz. SvJT 1944, s. 836 not 1. 49 Huru’itz. SvJT 1944, s. 845.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=