5 1 7 t.o.m. umgänge med ockupationsmaktens medlemmar utöver det absolut nödvändi ga. IVots att danskarna helt saknade en exilregering, började man förbereda rättsuppgörelsen redan under pågående ockupation. Stephan Hurwitz hade Flytt till Sverige i oktober 1943, och han kom senare art medverka i lagstiftningen för rättsLippgörelsen, dock inte i så hög grad som han själv hade önskat.'’ Trots att Hurwitz hyste betänkligheter mot vissa av motståndsrörelsens krav, då det gällde själva rättegångarna, har han betecknats som en anhängare av en sträng rättsuppgörelse, i vilken han var beredd att tumma på straffrättens centrala principer. •»3 På grund av Hurwitz’ aktiva engagemang i motståndsrörelsen och i rättsuppgörelsen kan man Fråga sig, om han är ett lämpligt exempel på de danska rättsvetenskapsmännens allmänna inställning. A andra sidan var han som professor i straffrätt i Köpenhamn den ledande vetenskapliga auktoriteten på området, och behandlandet av hans åsikter är därför motiverat. Den danska regeringen och riksdagen hade redan i ett tidigt skede av ockupationen varit rvamgna att godkänna drakoniska straffskärpningar för sabotage och annat försvårande av den tyska ockupationsmaktens verksamhet. Endast Hurwitz tog öppet inställning mot denna lagstiftning, och i ett i Juristen 1943 publicerat föredrag försvarade han kraftigt straffrättens ledande principer. Hurwitz kritiserade de vaga brottsrubriceringarna, de kraftigt skärpta straffen, som påminde om militärstraffrättens straff, återgången till den gamla principen att mekaniskt bestraffa gärningen i stället för att anpassa straffet efter gärningsmannens person, tendensen att betrakta brottets politiska natur som en skärpande, i stället för en förmildrande omständighet och slutligen avskaffandet av normala straffprocessuella rättsskyddsprinciper.^"' Det är av intresse att märka, att då en av de krigstida lagarna skärpte straffet retroaktivt, så betecknade Hurwitz detta stadgande som ”[^41 skarpt brud paa princippet i straffelovens § 3” och som “denne sa^rlig betienkelige regel”."''' Det var dock en “lysstrale i det morke billede ”, att man inte hade infört dödsstraff."’ Hurwitz avslutade sitt föredrag med en förhoppning om att efter återgången till lugnare förhållanden “vil de gamle retsstatsprincipper på ny komme til ^ere og va.’rdighed”.' 42 Sc hinnn, Retsopgoret, s. 4S tt. 43 Uitum, Rctst)pgc’(rct, s. 47 f. 44 Hurwitz, ] 1943, s. 302 t. Sc även Uimm, som (Retsopgoret, s. 45) licit riktigt ktinstatcr.tr, att Hiirwitz' karakteristik av ockiipationstidcns lagstiftning även kan riktas mot de lagar, på vilka rättsiippgörelsen vilade. 45 Hurwitz, \ 1943, s. 310. 46 Hunvitz,] 194.5, s. 314. 47 Huru’itz, ] 1943. s. 317 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=