516 accepterade, att danska trivilligförband (“Frikorps Danmark’) kämpade vid tyskarnas sida mot Sovjetunionen på östfronten. Frågan var därmed om, dels hur man skulle bedöma ett samarbete med rv'skarna före 29.8.1943, dels om det rådde ett krigstillstånd ens efter detta datum. Ett annat viktigt datumvar den 19 september 1944, då tyskarna upplöste den danska poliskåren och skickade huvuddelen av dess medlemmar till koncentrationsläger i Tyskland. Efter detta rådde i Danmark ett i stort sett laglöst tillstånd med tysk terror, som besvarades med motståndssidans politiska mord (“stikkerlikvideringer”) mot danska kollaboratörer. Särskilt hatade av befolkningen var de danska Fiipo- (“Hilfspolizei”) och Schalburgkårerna, som gjorde sig skyldiga till många våldsdåd. Det är uppenbart, att just händelserna i krigets slutskede ledde till att bitterheten var större och att den danska rättsuppgörelsen blev strängare än den norska. Då det gällde riktlinjerna för det rättsliga efterspelet i Danmark kan man något tillspetsat påstå, att den danska lösningen blev helt motsatt den som Andenxs rekommenderade: dvs. ‘man lät ledarna löpa och hängde de andra’. Den danska regeringen, som genom allt längregående eftergifter försökt tillfredsställa tyska krav fram till augusti 1 943, klarade sig utan påföljder, och många av ockupationstidens ministrar kunde t.o.m. fortsätta sin politiska karriär år 1945. Den rättsliga grunden för åtgärderna mot kollaboratörerna var lagarna av 1.6.1945 omändringar i straffeloven och retsplejeloven. Dessa lagar införde dödsstraff för bl.a. landsförräderi från den 9 april 1940, höjde straffminimumför samma brott från två till fyra år, stadgade omobligatorisk häktning av åtalade, införde som tilläggsstraff fakultativ fömögenhetskonfiskering och obligatorisk “frakendelse af almen tillid” samt bestämde, att alla mål skulle behandlas i underrätt som första instans, utan nämnd, men med deltagande av lekmannadomare. De dömda fick mycket begränsade möjligheter till överklagande till landsrätten, främst vid dödsstraff eller fängelse i minst tio år. 1 motsats till i Norge ville man begränsa påföljderna till att omfatta endast svårare belastade. Främst aktiva deltagare i den tyska terrorn, men också ‘va?rnemagere’, dvs. personer som profiterat på ekonomiskt samarbete med tyskarna, samt officerarna och medlemmarna i “Frikorps Danmark” åtalades. Aklararmyndigheterna fick en vidsträckt rätt till att använda opportunitetsprincipen, och en del av kritiken mot rättsuppgörelsen gick ut på att det sist och slutligen var åklagarmyndigheterna, som beslutade om uppgörelsens omfattning, medan domstolarnas roll begränsades till straffutmätningen. Även om en tjänsteman inte hade gjort sig skyldig till landsförräderi enligt lagen av 1.6.1945, kunde han utsättas för disciplinärt straff eller avskedas och förlora sin rätt till pension enligt en lag av 7.7.1945 om upprättande av en extraordinär tjänstemannadomstol. Somgrund för sanktioner räckte bl.a. medlemskap i det danska nazistpartiet under kriget, ‘onationellt uppträdande' och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=