514 sig vad nazismen egentligen var. Den var väl inte endast en sekt med ett begränsat antal medlemmar, så att den kunde utrotas genom att slå ned på medlemmarna? “Er det ikke heller en midsrettiing med brutalitet, intoleranse, raseho\'mot, forakt tor rettsprinsipper som kjennetegn — en åndsretning som har smittet mange av dem som har stått aktiv't oppe i kampen mot nazismen sterkere enn de kanskje selv er klar over? Det somer til stede av levedyktig nazisme i dette land i dag, det finnes neppe blant de slagne menn innentor eller utentor tangeleirene. Det finnes blant seierherrene, i alle politiske leirer, ov'eralt hvor intoleransens og brutalitetens ukrutt reiser hodet — og der er det denne and må bekjempes hvis seieren skal blive av varig art. Andenars konstaterade sammanfattande, att “rettsoppgjoret... er i gode hender og i bra gjengeHan oroade sig dock för situationen, efter det att de skyldiga dömts och avtjänat sina straff. Han nämnde exempel på de dömdas svårigheter att få arbete, och ansåg att det på både humana och samhällsmässiga grunder vara viktigt, att man inte tvingade de dömda “til livsvarig arbeidsloshet og social undergång”. Man måste i viss mån omskola allmänheten så att denna kom att förstå “den synsvinkel somburde vsre selvskriven i et kultursamRinn: Når forbryteren har sonet sin straff, er regnskapet oppgjort, da skal han på ny fa sjansen til å skape seg en plass i samfunnet. ”36 Frede Castberg komatt framstå somden norska rättsuppgörelsens språkrör i utlandet. Redan på hösten 1945 höll han i Helsingfors om ämnet ett föredrag, som publicerades i översättning i Lakimies. Han höll också en föreläsning i Harvard i oktober 1947, och denna föreläsning utkompå norska i Juristen följande år. Castberg godkände rättsuppgörelsen i stora drag, men också han kom med kritiska synpunkter och följde en mera strikt, för de anklagade gynnsammare linje än majoriteten i Hoyesterett. Castbergs föredrag riktade sig till en utländsk akademisk publik, och det är redan därför en mera neutral redogörelse för krigshändelserna och den rättsliga uppgörelsen efter kriget. Även Castberg framhöll, att uppgörelsen stött på svåra rättsliga problem. I likhet med Skeie ansåg Castberg det vara helt klart, att Londonregeringens provisoriska förordningar låg utanför grunnloven § 17.' De övriga problemen gällde Londonregeringens befogenhet att överhuvudtaget ge förordningar, även straffrättsliga, frågan om dessa förordningars förenlighet med grunnlovens förbud mot retroaktiva lagar, och, som en ny fråga, den rättsliga grunden för den förordning av 4.5.1945, som införde dödsstraff för krigstida av tyskar begång34 Andoias, Rettsoppgjoret, s. 23-27. .^5 ÅndcHXS, Rettsoppgjoret, s. .^1. .36 Ayidauts. Rettsoppgjoret, s. 27 .31. Se även Anelenxs, J s. 80 0. .37 Castberg,] 1048, s. 113.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=