3 1 3 med, behöver en ikke å vxre dybdepsykolog for å konstatere at her er det adektene som taler, ikke rolig overveielse over mål og midler”.’’ Vad kunde nian då uppnå genom uppgörelsen med de personer som blivit förrädare på grund av ockupationen, främst NS-medlemmarna, profitörerna och frontkämparna? Rent praktiska synpunkter talade för att det var viktigt att förhindra att någonting liknande skulle upprepas i framtiden. Straffen skulle understryka kravet på '’’riasjonal solidaritet eller kanskje mer konsist uttrykt kravet til lojalitet overfor styrernakteiie Flera omständigheter gjorde dock, att uppgörelsen blev problematisk. För det första var det helt osäkert, om en liknande situation överhuvudtaget skulle upprepa sig i framtiden. Omen sådan situation inte uppstod ånyo, hade uppgörelsen inre haft någon annan praktisk nytta “enn å tjcne som en viss utlösning for våre hevnimpulser”. För det andra var effektivi teten av ett straffhot beroende av folkets syn på krigets utgång, och man måste i sanningens namn erkänna, att NS-propagandan hade haft en så ringa verkan, därför att det stora flertalet av befolkningen hade litat på de allierades seger. För det tredje, om man talade uttryckligen om en uppgörelse med nazismen, var det uppenbart, att denna i sin tyska formhade förlorat sin betydelse för en lång tid framåt, och att man under en eventuell framtida ockupation hade att göra med en helt annan ideologi. Andena.’s ville trots detta inte förneka nyttan med uppgörelsen: “Men en bor viere klar over at verdien for framtiden er begrenset og avhengig av usikre forutsetninger. Det er en av de ting en må ta hensyn til ved vurderingen av hvor langt en skal gå. Man hade enligt Andena^s också påstått, att rättsuppgörelsen inte var tillräckligt grundlig, då så många hade klarat sig helt utan åtal. Andena^s betonade krafinte kunde straffa alla former av klandervärt beteende under ocku- tigt, att man pationen, vilket ty\'ärr inte alla hade insett. “Det gjor sig nå på mange hold gjeldende en slags straffeentusiasme, som er helt fremmed og ganske uforståelig for den som er vant til å behandle spörsmål om förbrytelse og straff og derfor vet hva straffen bryter ned.” Det verkade som omfrämst de somhade riskerat minst nu krävde stränga straff: “ ... disse små mennesker som under krigen har holdt sig musestille ...”. Straffet var ett nödvändigt vapen, men det fick användas endast i nödfall. Stämningen var dock så uppjagad, delvis också genom regeringens och hjemmefrontens propaganda, att det enligt Andenxs var omöjligt att använda det gamla recept mot uppror, som han själv ansåg vara bäst: “A henge lederne og la de andre lope.” Då man hade krävt en långtgående och sträng uppgörelse med hänvisning till att man helt måste utrota nazismen, måste man fråga 32 ÅtifloiiVs, Rettsoppgjoret, s. 20 t. 33 ÅtttictiiUS. Rctisoppgjorct. 21 IT.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=