5 1 2 likgiltigt för vare sig den enskilde eller samhället, om domen blev på ett år, tio år eller mera. Svåra konstitutionella och straffrättsliga problem hade också fördröjt rättegångarna, men dessa frågor hade numera avgjorts av Hoyesterett. Man måste också komma ihåg att uppgörelsen med profitörerna, de somförtjänat på ockupationen, krävde, att man först åstadkom en samlad översikt över förhållandet mellan det norska näringslivet och tyskarna.’’ De som klagade över för milda domar, klandrade främst juristerna för detta. Andenaes framhöll, att då man avskaffat juryn i landssviksmålen hade detta skett för att ge lekmännen rätt att delta i straffutmätningen och att dessa lekmannadomare var i majoritet i alla landssviksmål. Misstag i båda riktningarna hade naturligtvis skett, men Andenajs sade sig lita på Hoyesteretten: “En får overlate til Hoyesterett, rettstankens og rettsenhetens vokter i dette land, å rette på de misgrep som blir begått.” Domstolarna måste naturligtvis finna sig i saklig kritik. Men “det vitner ikke om fremskritt i rettskultur”, när vissa kretsar genom folkmöten och hotelser försökte påverka domstolarna att fälla sådana avgöranden, som inte stämde överens med domarnas egen uppfattning om det riktiga resultatet.’” Straffen kunde inte anses för milda. Redan regeln omdet solidariska skadeståndsansvaret ledde till att ingen NS-medlem gick “ut av oppgjoret som en formuende mann”. Ett frihetsstraff på 6-8 år hade börjat betraktas som ett normalstraff för de mellangrova fallen, och Andenaes jämförde detta med praxis före kriget: under åren 1937-1938 hade man i sammanlagt endast tre fall använt ett frihetsstraff på över sex år.” Enligt Andenses var det en central fråga vad man ville uppnå med bestraffningen, och han ställde de absoluta och relativa straffteorierna, i \äss mån också den klassiska och den sociologiska straffrättsskolan mot varandra. Den förstnämnda riktningen såg “oppgaven i å utmåle en straffsomsvarer tilforbrytelsen\ man straffade som vedergällning utan hänsyn till om straffet överhuvudtaget hade något nyttigt ändamål. Den senare riktningen använde straffet, inte för att brottet begåtts, vilket man inte kunde omintetgöra, utan "'fora hindreat nyeforbiytelser blir begått if'amtiden\ alltså straffet var “en rent praktisk samfunnsreaksjon, som bare er på sin plass når og så langt den gjor nytte for samfunnet”. Detta var den gällande synen i norsk och nordisk straffrätt i motsats till den tyska nationalsocialistiska. 1 Norge hade visserligen så gott som ingen öppet krävt straff som ren vedergällning, men då man lade märke till allmänhetens stora intresse för rättsuppgörelsen “og den lidenskap straffekravene ofte blir fremfort 29 Andetiiti, Rettsoppgjoret, s. 11-IS. 30 Andeuas, Rettsoppgjoret, s. 15-18. 31 Andettas, Rett.soppgjoret, s. 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=