5 1 1 i besre mening, må vi va:re torsiktige i den domvi nå, da faren er over, feller over den menige partimann i NS, som har trodd på sine ledere. Skeie framhöll till slut, att han ingalunda ville låta nåd gå före rätt, men att man i rättsuppgörelsen måste “hygge på sikker rettsgrunn, ikke på ansvarshestemmelser som er ugyldige eller i heste fall meget omtvistelige”. Han hänvisade också till ett gammalt norskt ordspråk: “Den som vil hernna all sin harm, han gjerer sig vesall [olycklig] og arm.” Risken med genomförandet av Landssvikanordningens bestämmelser var, att man kunde göra hela folket “vesalt ... og armt”. Skeie avslutade sin framställning med ett praktiskt argument: “Og man kan skape en klasse av ulykkelige som endog kan hli en ny fare for landets sikkerhet i tilfelle av internasjonale konflikter eller for voldsomme indre omveltninger.”' ”20 Medan Skeies argumentering i huvudsak var rättsvetenskaplig, är tonen i Andena;s’ samma år utgivna lilla skrift “Omkring rettsoppgjoret” helt annan, och texten tycks närmast avsedd för en publik utan juridiska förkunskaper. I motsats till Skeie ifrågasatte Anden^es inte den rättsliga grunden för uppgörelsen med NS-regimen och dess anhängare, utan hans kritik, eller rättare sagt varningar, höll sig på ett allmänmänskligt plan. Andena?s varnade till en början för att dra alla landsförrädare över en kam. Det var en stor skillnad mellan Quisling själv och en 17-åring, som av äventyrslystnad och oklar fosterländskhet anmält sig som frivillig i ‘kampen mot holsjevismen’ och en stor skillnad mellan Gestapo-hantlangaren, som torterade ihjäl sina offer, och det äldre äkta paret, som gått in i NS “villedet ved daglig lesning av sin gamle avis og besna^ret av partiets programpost om kristendom og moral”. Det skulle också vara orealistiskt att förneka, att många NS-anhängare hade ansett sig göra sitt land en tjänst. Uttryck som ‘landsförrädare’ och ‘landssviker’ hade “en farlig suggestiv makt” och gav en bild av “en person som er kjopt og betalt for å forråde sitt land”. Erfarenheten av de förda diskussionerna visade också, “at faren for å domme etter etiketten i stedet for etter innholdet ligger uhyggelig narr”."*^ Den offentliga kritiken av rättsuppgörelsen hade enligt Andena^s koncentrerat sig på tre punkter: “Det går for seint^ behandlingen er for mildog oppgjoret er ikkegt'undignok". Då det gällde tempot, måste man komma ihåg, att rättsväsendet hade att avgöra över SO.000 mål, medan man dömde mellan tre och fyra tusen personer till straff under normala år. Andenas antog, att ingen väl önskade en så snabb rättsskipning, att man riskerade att döma oskyldiga, och det var inte 26 Skrit',, Landssvik, s. 4.C46. 27 Skrit',, Landssvik, s. 48. 28 Andrum, Rcttsoppi;jorct, s. 4 FL
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=