5 1 0 efter, och att denna princip hade följts t.o.m. under enväldets tid. Radioutsändningar eller illegala tidningar, som dessutom riktade sig till motståndsrörelsens anhängare, kunde inte ersätta en kungörelse; dessutom hade man försökt hålla Landssvikanordningen så hemlig som möjligt. Förordningen 3.10.1941, som införde dödsstraff, innehöll onekligen straffskärpningar, och enligt Skeie kunde det faktum, att denna provisoriska förordning 6.7.1945 ersatts med en likalydande lag, inte medföra någon rätt att använda bestämmelserna på krigstida gärningar på grund av förbudet i § 97: “At loven i sitt innhold stemmer med en ugyådig anordning, skulle ikke kunne forlede noen til den tro at den kan anvendes for eldre handlinger.” Då Landssvikanordningen gav möjlighet till ett samtidigt användande av både frihetsstraff och böter utan övre gräns samt införde det vanärande ‘tillitstapet’, var det också frågan om hårdare straff. Skeie framhöll att inget av dessa nya straff var nödvändigt, detta gällde i synnerhet dödsstraffet. Man kunde lika gärna skydda sig mot landsförrädarna genom användandet av livstids fängelse, och dödsstraffet behövdes inte för att avskräcka från landsförräderi i framtiden. Då man försvårat dödsstraffet somskydd mot en folkets lynchjustis, hade argumentet inte längre betydelse efter det att förrädarna satts i fängelse, och det faktum, att dödsstraffet användes som hämnd utan tanke på dess eventuella nytta, kunde inte heller göra en ogiltig förordning försvarlig.’^ Landssvikanordningen kriminaliserade tidigare icke straffbara gärningar genom att göra själva medlemskapet i NS straffbart. Denna kriminalisering var enligt Skeie inte heller nödvändig och kunde “iallfall ikke legalisere grunnlovsbrudd”, då redan enligt straffeloven passivt medlemskap i NS var straffbart, om medlemmen visste att partiet understödde fienden.I samband med det passiva medlemskapet i NS kom Skeie in på frågan om den subjektiva skulden. En medlem kunde ursäkta sig med att han hade trott att Quisling och NS efter förmåga försökt skydda norrmännen mot tyska krav. Han kunde också påstå, att han gått in i NS redan vid partiets grundande år 1933, men efter 9.4.1940 varken betalat medlemsavgift eller annars tagit del i partiets verksamhet, och därför antagit, att han inte längre räknats som medlem. I dessa fall kunde den anklagade inte dömas efter straffelovens bestämmelser. Skeie framhöll, att en anklagad också kunde ha ett visst stöd för sin åsikt, att NS även efter den tyska invasionen var ett patriotiskt eller i alla fall lagligt parti, då vissa högre ämbetsmän (biskop Berggrav, hoyesterettsjustitiarius Berg) av taktiska skäl hade berömt Quisling år 1940. “Når vi tar de ikke-nazistiske hoye embetsmenns handlinger 23 23 Skeie, l.andssvik, s. 29 tl. 24 Skeie,. Landssvik, s. 32 t. 25 Skeie,, Landssvik, s. 35.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=