5 09 mariska, ibland parodiska processerna i stacsförbrytelsedomstolarna. Man valde i Finland det sämre, i Norge der bättre av de av v. Eyben skisserade möjliga alternativen (se nedan). De norska straffrättslärda tog redan år 1945 aktivt del i debatten om rättsuppgörelsen. Den radikalaste kritikern var Jon Skeie, emeritusprofessor i bl.a. straffrätt sedan år 1941. Skeie gav redan på sommaren (texten daterad 26.7.1945) ut en skrift “Landssvik”, i vilken han ur en strängt legalistisk synvinkel ingående kritiserade i stort sett hela grunden för uppgörelsen med NS-regimen. För det första betvivlade Skeie den av stortinget givna s.k. Elverum-fullmakten den 9 april 1940 och i synnerhet Londonregeringens rätt att utfärda nya strafflagar. Enligt Skeie gav grunnloven § 17 kungen (=regeringen) rätt att mellan stortingen utfärda endast förordningar, som gällde “handel, told, na^ringsveie og politi’’, och dessa förordningar fick inte strida mot av stortinget antagna lagar. Även omElverum-fullmakten, vilket i och för sig var tvivelaktigt, hade givit regeringen obegränsad lagstiftningsmakt, hade detta varit ett ogiltigt beslut, eftersom stortinget inte på detta sätt kunde upphäva § 17. Ett färskt rättsfall från Eidsivatings lagmannsrett (14.7.1945) konstaterade uttryckligen, att förordningen om förenklat förfarande i landssvikssaker gick utöver gränserna i § 17.’’ Då Londonregeringens förordningar inte var förenliga med grunnloven, måste Skeie ta ställning till den ‘konstitutionella nödrätf, somåberopats i Eidsivatings lagmannsretts dom. Skeie ställde stora krav på den nödsituation, som kunde ge regeringen rätt att utfärda lagar utöver § 17. Enligt honomvar det inte tillräckligt, att stortinget inte kunde utöva sin lagstiftningsfunktion, utan dessutom behövdes det en “lovnod ”, ett nödvändigt behov för nya lagar. I klartext betydde detta, att man måste fråga sig, dels omdet behövdes särskilda rättegångsregler för landssvikssaker, dels om det var nödvändigt att utfarda dem redan under ockupationen. Skeie besvarade båda frågorna nekande; man kunde snabbt nog ha behandlat målen enligt gällande straffprocesslag, och man kunde ha sammankallat stortinget genast efter ockupationens slut.’’ Då det gällde de under kriget utfärdade skärpta strafflagarna saknade man enligt Skeie den ‘lagnöd’, som kunde rättfardiggöra brytandet av flera konstitutionella grundprinciper, nämligen gränserna i grunnlovens § 17, förbudet mot retroaktiva lagar i § 97 och den allmänna rättsprincipen, att en lag måste vara kungjord på handlingstiden för att kunna användas. I sistnämnda fall medgav Skeie, att regeln visserligen saknade direkt uttryck i grunnloven, men ändå alltid hade följts enligt principen att medborgarna ju måste veta, vad de hade att rätta sig 21 Si’fif, l.andssvik, s. U) ocli 2”^ h Si’fic refererar (l.andssvik, s. 20 20) iitlörligt stortingsdebatcen i Elveniin. C^ni Skeies kritik, se även SiDidyno, s. 3‘i3. 22 Skeie, l.andssvik, s. 28 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=