508 normalt forum i sådana fall kunde målet nu avdömas i herreds- eller byretten, den dömde hade endast begränsad möjlighet till överklagande och i mål i lagmannsretten avskaffades juryn.''* Enligt dessa av Londonregeringen utfärdade provisoriska förordningar, som upprepades i lagar under sommaren 1945, inleddes processerna. Omkring46.000 åtalade blev dömda, medan nästan lika många åtal blev nedlagda. Tjugofem norrmän och tolv tyskar dömdes till döden och avrättades. Omkring sexhundra dömda fick mera än sex års fängelse, och den siste dömde frigavs år 1953.“” De rättsliga problemen kring rättsuppgörelsen var talrika. För det första var det inte klart, om Londonregeringen hade rätt att utfärda nya strafflagar. För det andra kunde man betvivla, om förordningarna var giltiga från utfärdandet, då de inte kunnat kungöras, trots att regeringen i sina radioutsändningar meddelade omdem. Grunnloven § 97 innehöll och innehåller än i dag ett totalförbud mot lagstiftning med retroaktiv verkan, och enligt en enig tolkning gäller detta i alla lall strafflagar med retroaktiv verkan till den åtalades nackdel, antingen genomstraffskärpning eller genom kriminalisering av tidigare straffria handlingar. Denna paragraf var särskilt problematisk, då man skulle tolka den i krigets slutskede utfärdade Landssvikanordningen. Man måste också ta ställning till de åtalades subjektiva skuld, då det var frågan omvanliga NS-medlemmar. Det förenklade rättegångsförfarandet väckte betänkligheter beträffande de anklagades rättsskydd. Slutligen förekomockså ett visst principiellt motstånd mot användandet av dödsstraff. Även de rättsliga problemen liknade därmed dem i Finland år 1918 och på 1920- och 1930-talen. Också de utomrättsliga likheterna är påfallande. De förlorande regimerna, folkkommissariatet år 1918 och Quislings år 1942 högtidligt etablerade regering, väckte stark morvälja och en bestående bitterhet på den segrande sidan, och det rättsliga efterspelet måste ta i beaktande den allmänna opinionen, som både i Finland (genom skyddskårerna) och i Norge (genom hjemmefrontens ledning) utsattes för påverkningar med krav på en snabb och sträng uppgörelse. A andra sidan betraktade sig många på den förlorande sidan somoskyldiga offer för en segrarnas justis, och saknade i sin tur sinne för stämningarna i motståndarlägret. Efter uppgörelserna är det uppenbart, att den förlorande sidan i båda länderna länge bildade en egen subkultur, avskild även i det dagliga livet från majoriteten. Två avgörande skillnader kan dock inte kraftigt nog framhävas: i Norge uppstod det inte någon segrarnas terror som den mordvåg, som skördade så många offer i Finland år 1918, och de norska rättegångarna vid ordinarie domstolar kan inte på något sätt jämföras med de sum19 Omdessa lagar, se närmare t.ex. Skeie. l.andssvik, s. S 19. 20 Se Furre, s. 207^.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=