506 Medan Allan Serlachius i alia fall tog del i debatten om de politiska rättegångarna och behandlingen av fångarna, noterades inte ens problemet av de övriga straffrättsauktoriteterna. Serlachius’ efterträdare somprofessor i Helsingfors, den tämligen improduktive Antti Tulenheimo, behandlade aldrig frågan. Det är naturligt, att Bruno A. Salmiala (Sundström), som var mångårig ordförande för IKL fram till partiförbudet år 1944, aldrig bekymrade sig omde dömda socialisternas öde. Även den mest produktive av de finska straffrättsvetenskapsmännen, Brynolf Honkasalo, förbigick 1920- och 1930-talens politiska rättegångar med fullständig tystnad. Först år 1940 publicerade han i Lakimies en artikel “Valtiosalaisuuksien ilmaiseminen” (Yppande av statshemligheter) med anledning av ett helt färskt rättsfall från Helsingfors rådstuvurätt. Bakgrunden var, att en journalist och dennes förman i Finska Notisbyrån i mars 1940 i vinterkrigets slutskede hade förmedlat till Sverige en uppgift om att riksdagens utrikesutskott godkänt de ryska fredsvillkoren. Uppgiften publicerades omedelbart i Sverige, vilket enligt den finska regeringens uppfattning hade ökat den ryska oböjligheten rörande fredsvillkoren, och man lär väcka åtal bl.a. mor de nämnda personerna, som också dömdes. Trots att Honkasalo i sin artikel inte uttryckligen kritiserade den fällda domen, ställde han mycket stränga krav på tillämpandet av strafflagens 12 kap. 7 § i dess år 1939 ändrade form. Enligt Honkasalo var den formella sekretessen, ett hemligstämplande, inte tillräckligt för en fällande dom, utan det krävdes även materiell sekretess, dvs. ett faktumav sådant innehåll, att dess yppande inte var tillåtet.''’ Beträffande det konkreta fallet konstaterade Honkasalo, att utrikesutskottets beslut onekligen föll under den materiella sekretessen, men att då regeringen tidigare hade offentliggjort sin principiella fredsvilja, så var detta en förmildrande omständighet."’ Då Finska Notisbyrån skötte om statens informationsverksamhet, kunde y^ppandet betraktas som en tillåten informationsverksamhet, och ett misstag om detta faktum gjorde i alla fall, att gärningen inte kunde betraktas som uppsåtlig, vilket SL 12:7 förutsatte. Honkasalo framhöll därefter, att endast en tjänsteman kunde enligt SL 40:6a dömas för vårdslöst yppande av statshemligheter. Honkasalo behandlade dessutom samtidigt fiktionen, att chefen för norisbyrån även varit censor, i vilket fall underställandet av uppgiften till denne naturligtvis hade varit tillåtligt.' Honkasalos argumentation har onekligen drag av brännvinsadvokatyr, och det är möjligt, att artikeln ursprungligen skrivits somett utlåtande för försvaret i målet. Artikeln representerar dock i alla fall traditionell straffrättslig tolkningsjuridik, och det exceptionella är endast, att Honkasalo nu för första gången och 15 Honkasalo, LM 1940, s. 50 rt. 16 Honkasalo, LM 1940, s. 55 FF. 17 Honkasalo, LM 1940, s. 61 iF.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=