505 stod av Allan Serlachius ensam, ansåg, att de anklagade visserligen förbrutit sig mot bl.a. SL 1 5:1, ‘men då en laglig domstol genomett laga kraft vunnet utslag sedermera konstaterat, att Rötkös och Pekkalas riksdagsmannagärning just på nämnda riksdag varit av högförrädisk art, var de anklagades verksamhet sakligt sett en icke straffbar gärning för förhindrandet av högförrädisk verksamhet’." Serlachius’ högerradikalisering fick ett ytterligare uttryck i en liten i LM 1933 publicerad uppsats “Jo on aika lopettaa ilveily” (Det är hög tid att göra slut på spektaklet), som till språk och stil närmast motsvarar en exalterad insändare. Orsaken till Serlachius’ upprördhet var de i tidningspressen spridda uppgifterna om att de politiska fångarna i Ekenäs hade gått i hungerstrejk och t.o.m. hade tillåtits uppföra sig mot fångvaktarna och myndigheterna ‘som ouppfostrade barn’. Serlachius krävde därför, att dessa ‘statliga sorkar’ skulle fråntas de särskilda rättigheter för s.k. statliga, dvs. politiska fångar, som hade införts år 1921. Serlachius beklagade samtidigt, att han själv hade skrivit texten till denna ‘olycksaliga lag’, och han sade sig ha ‘aldriggjort sitt fädernesland en större björntjänst än genom att skapa detta missfoster’. Han medgav, att liknande bestämmelser fanns i alla moderna strafflagar och att det naturligtvis fanns statliga förbrytare, som var offer för sin politiska övertygelse. Ingen finne skulle förstå, omde s.k. jägarna, dvs. de personer, som under första världskriget rest till Tyskland för att i den tyska armén skaffa sig vapenutbildning i kampen mot det ryska förtrycket, hade jämställts med andra förbrytare, i det fall att kriget slutat annorlunda och de ställts till svars för sina gärningar. Alla politiska brottslingar hörde dock inte till dem, ‘som bröt mot mänsklig lag för att följa Guds bud’, och detta gällde de samtida politiska fångarna på den yttersta vänsterkanten. Dessa hade nämligen ofta fått betalt för sina brott, och även de, som måhända hade en politisk övertygelse, måste inse, att de försökte förverkliga sitt högförräderi med hjälp av en främmande makt — författaren ‘kunde därför inte med bästa vilja’ anse, att sådana förtjänade ‘custodia honesta’. Straffarbete var tvärtom mera lämpligt för dem än för andra förbrytare, och lagen av år 1921 måste avskaffas." Allan Serlachius’ sista offentliga uttalande om de politiska rättegångarna och brottslingarna torde inte kräva kommentarer. Otto Hj. Granfelt konstaterade några år senare i sin nekrolog över Serlacbius tämligen öppet, att denne inte alltid framstod somhelt tillräknelig (se del III, s. 384 not 103). Aandra sidan måste man komma ihåg, att denna ‘något okontrollerade’ person fungerade som justitieråd och ledande straffrättsauktoritet i Finland ända framtill sin död år 1935. 13 Sc närmare Bjunic, Syihin, s. U)':' tl. 14 SerLichius, l.M 1933. s. 197 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=