504 Kritiken mot 1920-talets politiska rättegångar mot vänstersocialisterna inleddes av den svenske advokaten Georg Branting, somsjälv biträtt några av de åtalade i Åbo hovrätt, en verksamhet, som åklagarsidan senare försökte förhindra.'*’ Branting gav år 1924 ut en skrift “Rättvisan i Finland” (se ovan II 5.3.1.), i vilken han behandlade de största rättegångarna rörande förberedelse till högförräderi. Allan Serlachius skrev en recension / ett genmäle i “Nordisk Tidsskrilt for Strafferet”, i vilken han även måste ta ställning till tolkningen av den finska strafflagens kap. 11 § 4. Serlachius’ inlägg är ställvis starkt politiskt färgat. Han godkände åsikten, att straffbar förberedelse till högförräderi förutsatte “... [ett] någotsånär fast beräknat högförräderiföretag”, men konstaterade samtidigt, att ingen hade lyckats klarlägga, hur noggrant bestämt ett sådant företagande skulle vara, varför avgörandet i sista hand tillkom domaren. Ehuru lagen kunde vara likadan i olika länder, kunde man tolka den på olika sätt beroende på hur hotat statens läge var. Därför var man i Finland rvungen att i högre grad än annorstädes frångå individens skydd i förhållande till staten, då “[landet] av ett oblitt öde [är] ställt rakt i gapet på en lika mäktig som rovgirig granne”. Domarna var dock inte ofelbara, och Serlachius sade sig inte kunna vara av samma åsikt som Högsta domstolen, då det gällde det brottsliga i grundandet av socialistpartiet." Serlachius’ argumentering gick främst ut på påståendet, att politiska synpunkter berättigade till en strängare tolkning. Han ansåg att gärningens farlighet var ett av kriterierna vid tolkningen av SL 11:4. Rent juridiska argument saknas i stort sett i genmälet. Branting hade dock också kritiserat Åbo hovrätts utslag i målet rörande förbjudandet av det senare ånyo grundade finska arbetarpartiet. Serlachius ansåg sig inte kunna ta ställning till detta, “... [ty i] Finland hava vi för sed att icke offentligt kritisera domslut, innan de vunnit laga kraft ”.'" Strafflagens kap. 15 § 1 kriminaliserade bl.a. störandet av riksdagens eller dess utskotts förhandlings- och beslutsfrihet. Lapporörelsens medlemmar trängde år 1930 in på grundlagsutskottets möte och släpade ut dess vänstersocialistiska medlemmar Jalmari Rötkö och Eino Pekkala, som fördes till Österbotten och där överlämnades till polismyndigheterna. Regeringen hade nämligen svarat på intrånget i riksdagen genomatt utfärda en häktningsorder mot — Rötkö och Pekkala! — medan samtliga partier under riksdagens följande session dock uttryckte sitt ogillande över våldet mot grundlagsutskottet. De s.k. skjutsarna blev också åtalade enligt SL 15:1, och dömdes efter en utdragen rättegång av Högsta domstolens majoritet (4-1) till tukthusstraff enligt paragrafen. Minoriteten, sombe10 Se närmare Björne, Syihin, s. 3S5 f. 1 1 SerLichms, NTfStr 192S, s. 1S2 f. 12 SerLichius, NTfStr 1925, s. 150 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=