503 Serlachius’ tidigare kollega i Helsingtorsfakulteten, professorn i processrätt Otto Hjalmar Granfelt publicerade vid samma tid i JFd en artikel “Straffverkställighet; fånggruppering. Amnesti”, som till stor del behandlade tekniska frågor vid straffverkställigheten (‘fånggrupperingen’), vilka här kan lämnas åsido. Granfelt kritiserade inte det rättsliga efterspelet år 1918, utan han framhöll, att man redan då i princip vid verkställigheten av frihetsstraffen utgått från “det intryck, vilket synes hava varit alldeles riktigt, att de dömda i mycket stor omfattning icke utgjorde ett rent kriminellt element i vanlig straffrättslig mening”; i praktiken hade man ‘heklagligtvis’ dock inte kunnat förverkliga principen.^ Däremot kritiserade Granfelt den gällande strafflagen, som härrörde från autonomitiden och “därför starkt influerad av yrkanden från kejsardömets ledande, reaktionära politiska kretsar ... bestraffar statsförbrytelser alltför brutalt i det att förövare av dessa brott likställas med vanliga kriminalsubjekt”. Han hälsade därför med tillfredsställelse den nya lagändringen av 21.1.1921, som gav politiska, främst för lands- eller högförräderi dömda fångar vissa specialrättigheter och som förbjöd att dessa fångar sammanfördes med vanliga kriminalfångar: “... det förefaller verkligen underligt, att man på en del auktoritativa juridiska håll ställde sig helt och hållet ave isande mot den föreslagna reformen”.'^ Då det gällde de återkommande amnestierna av allt större grupper dömda röda, var Granfelt lika negativ som Serlachius, och i stort sett på samma grunder. De redan genomförda och väntade kommande amnestierna förstörde möjligheterna att idka en progressiv fångvård, i vilken fångarnas personliga uppförande var avgörande, och en amnesti var därför “från penitentiär synpunkt oklok”. Den psykologiska inverkan av upprepade allmänna benådningar var “tvivelsutan framför allt den, att de senast benådade anse sig genomamnestin hava ernått en rättvisa, som dem tidigare förhållits, och detta alstrar hos dem”, då i Finland endast riksdagen kunde bevilja allmän amnesti, “ovilja gentemot de partier eller samhällsklasser, vilka förhindrat tidigare benådning”. För demsom inte blivit delaktiga i benådningen “ter sig dennas begränsning blott som en hämndakt av politiska vedersakare”, och de kvarvarande fångarna var mera intresserade av art företa åtgärder mot dem, som motsatt sig benådningen, än av “att ådagalägga ett uppförande, som kunde motivera förmåner och frihet”. Enligt Granfelt kunde det “därför alls ej väcka förvåning, att man på fackmannahåll, där andra synpunkter än riksdagspartiernas dagspolitiska vinna beaktande, ställer sig bestämt avvisande mot ytterligare undantagslagstiftning i form av amnestilagar ...”. ’ 7 jF-r U)21, 8 Granfelt, jFI' l‘)2l, s. 75. 9 Granfelt, ]F"!' F92 1. .s. ”9 82. ,s. :^2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=