502 rigt ha förespråkat en benådning av de återstående fångarna. Så var dock inte fallet, utan Serlachius riktade en häftig kritik mot benådningarna, eftersom dessa enligt honom skett på politiska grunder. Benådningarna var en följd av en politisk kohandel och ett tecken på svaghet. Riksdagen hade nämligen med vänstermajoritet godkänt benådningslagar, som kunde uppfattas som en korrigering av de klassdomar, som fällts under högerregeringens tid. De benådade hade därför ansett benådningarna vara ett rättande av en skedd orätt, och Serlachius ansåg det vara klart, att de dömda efter frigivningen inte var ett dugg mera samhällssolidariska än då de hade hamnat i fängelse. Det var också fåfängt att trösta sig med tanken, att statliga brott var undantagsföreteelser, och man kunde frukta, att åtminstone ‘den mindre upplysta opinionen’ inte kunde skilja mellan dessa och vanliga brott."' Enligt Serlachius kunde man dock försvara benådningarna, om de var nödvändiga. Han ansåg, att man i själva verket inte frigivit för många dömda, och sade sig själv kunna tänka sig ett ökat antal frigivningar. Däremot kunde han inte godkänna den form som benådningarna hade fått, nämligen förkortande av tiden i villkorlig frihet, och han ansåg, att man borde ha helt begränsat frigivningarna till att endast omfatta villkorlig frigivning. Det var i synnerhet skadligt, att de benådade hade återfått sitt ‘medborgerliga förtroende’, eftersom denna påföljd var på plats just mot upprorsmakare. Serlachius påstod också, att förlusten av medborgerligt förtroende inte var så mycket ett straff som ett samhållets medel att skydda sig mot ‘mindervärdiga element’. Ett återgivande av det medborgerliga förtroendet kunde uppfattas som en begäran om ursäkt från samhällets sida, ett tecken på att de dömda inte hade förtjänat denna påföljd. Serlachius gick t.o.m. så långt, att han ansåg återgivandet av det medborgerliga förtroendet vara ett ‘oförlåtligt desavuerande av domstolarna’. Om man överhuvudtaget var tvungen att minska det lidande, som följde på förlusten av medborgerligt förtroende, kunde detta ske genom att man retroaktivt förmildrade påföljden till att omfatta endast förlusten av vissa rättigheter på det sätt, somSerlachius själv i sitt förslag till ny strafflag hade rekommenderat. Serlachius avslutade med konstaterandet, att handeln mellan de politiska partierna hade gått ut över ‘respekten för rättsskipningen och haft till följd att man till den grad hamnat på det sluttande planet, att en moralisk konkurs var hotande’.'’ — Konsekvensen i Serlachius’ argumentation är inte helt klar; han medgav först bristerna i rättsskipningen år 1918, men komi alla fall till slutsatsen, att man inte fick förstå benådningarna som ett rättande av begångna misstag och att benådningarna i själva verket riktade sig mot domstolarnas auktoritet. 5 Serlitchius, L.M 1921, s. 126 1. 6 SerLichius, LM 1921, s. 128 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=