501 Efter denna långa inledning är det dags att gå över till de finländska straffrättslärdas ställningstaganden till de många rättsliga problemen och tolkningsfrågorna, t.ex. omde anklagades subjektiva skuld och omden retroaktiva tillämpningen av SL 1 1:4a i de politiska rättegångarna. Man kan dock börja med eventuella ställningstaganden till de rättsliga åtgärderna mot inbördeskrigets förlorare. Utbytet är ringa. Den enda artikeln, som direkt är påverkad av inbördeskriget, är en kort uppsats “Eräs rikoslain piirin laajennus” (En utvidgning av strafflagens verkningskrets) av juris doktor Alarik Hemberg i Lakimies 1918. Hemberg nämnde överhuvudtaget inte de rättsliga åtgärderna mot de röda, men hans åsikter torde återspegla den upprörda stämningen på den vinnande sidan. Enligt Hemberg hade kroppsarbetarna ledda av en självisk upphetsning rest sig till uppror, trots att orsaken inte kunde vara bristen på förtroende för en fredlig utveckling mot bättre lörhållanden. Tvärtomhade den sociala utvecklingen i Finland under senare tid skett på bekostnad av den ägande klassens mest elementära rättigheter (Hemberg tänkte tydligen på införandet av åttatimmars arbetsdag och allmän och lika kommunal rösträtt), och man hade så dristigt följt ensidigt demokratiska ideologier, att arbetarklassen helt förlorat sin själsliga jämnvikt." Hembergs recept för botandet av detta missförhållande var en kriminalisering av offentlig uppmaning till klasskamp samt spridande av skrifter med sådant innehåll.' Då det gäller statsförbrytelsedomstolarnas verksamhet och straffverkställigheten, kan man hitta endast ett par artiklar i de juridiska tidskrifterna. Den tidigare professorn i straffrätt, justitierådet Allan Serlachius publicerade i Lakimies 1921 en kort artikel “Kapinavankien armahdus ” (Benådningen av upprorsfångarna), som präglades av en viss efterklokhet. Serlachius’ huvudtes var nämligen, att man år 1918 aldrig borde ha skridit till rättegångar mot samtliga deltagare på den förlorande sidan, utan att man borde ha benådat meniga rödgardister och liknande deltagare utan föregående rättegång. Massrättegångarna hade nämligen lett till tvånget att grunda tillfälliga domstolar, och Serlachius medgav öppet, att domstolarnas verksamhet hade varit så summarisk, att resultatet hade varit allt annat än jämnt och tillförlitligt, vilket enligt honomnumera var och en medgav. Massrättegångarna hade också lett till det misstag, att man i fånglägren samlat mera människor än man förmådde livnära, även om Serlachius sade sig vara fjärran från tanken att överhuvudtaget klandra någon för förhållandena i fånglägren.'* Då Serlachius var så kritisk till den år 1918 valda lösningen, kunde man vänta sig, att han skulle ha godkänt de senare allmänna benådningarna och även kraf2 Hembergs LM 1918, s. 87. 3 Hemberg, LM 1918, .s. 88 ff. och 94. 4 Serbichiits, LM 1921, .s. 124 t. Sc även Kebkone>i, .s. 76.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=