500 eller t.o.m. i partiets ungdomsförbund eller idrottsförening. Äbo hovrätt dömde också dessa personer enligt 11:4 med en schablonartad motivering, att den lörening, som den anklagade hade tillhört, var en fortsättning till en tidigare lörbjuden förening eller i sista hand hade kontakter med det i Moskva verksamma kommunistpartiet. I början på 1930-talet hade man redan byggt upp en lång kedja med kommunistpartiet och i sista hand Komintern i den ena, lokala sportoch fackföreningar i den andra ändan. I domsmotiveringarna ingick långa redogörelser för kommunistpartiets högförrädiska verksamhet, medan den anklagades skuld avfärdades med att ange när han/hon varit medlem i en förening eller suttit i riksdagen. Genom antagandet av den nya SL 11:4a ställdes domstolarna inför samma problemsom senare de norska domstolarna, då det gällde tillämpningen av den s.k. Landssviksanordningen (se nedan). Den nya lagen hade klart mildare straffskala än tidigare stadganden, men kriminaliserade å andra sidan handlingar, som åtminstone enligt vanliga lagtolkningsregler inte hade varit straffbara enligt de äldre stadgandena. Straffbara gärningar enligt 11:4a var bl.a. medlemskap i eller samlande av medel för en förening somdirekt eller indirekt syftade till främjande av högförräderi, deltagande i möte som sammankallats i sådan avsikt och främjande av högförrädisk verksamhet på något annat sätt i tal, skrift eller gärning. Trots att rättspraxis redan på 1920-talet i många fall hade kriminaliserat gärningar av denna n^p, var lagen avsedd att utvidga straffbarheten, även om man t.o.m. i riksdagsdebatten var osäker, omdetta \^ar fallet. Abo hovrätt dömde också enligt den nya paragrafen bl.a. personer, somdeltagit i ‘kommunistiska’ utflykter i naturen eller som röstar för ett radikalare förslag i en socialdemokratisk förening. I hovrättens praxis förblev gränsen mellan 11:4 och 11:4a vag, t.o.m. godtycklig, och 11:4a användes också retroaktivt på medlemmar i arbetarföreningar i slutet av 1920-talet. Då man analyserar rättegångarna mot deltagarna i Mäntsäläupproret eller i skjutsningarna, kan man iaktta samma fenomen som var allmänt i Weimarrepublikens politiska rättegångar i Tyskland och som någongång karakteriserats med frasen “Das Recht var auf dem rechten Auge blindAbo hovrätt hade en mycket mildare inställning, då man hade att göra med mål mot högerextremistiska anklagade. Den viktigaste skillnaden syns i beviskraven. Lapporörelsens män svarade endast för sina egna gärningar, och många gick fria på grund av bristande bevisning. Mäntsäläupproret kan betecknas som ett skolexempel på högförräderi, försök till en statskupp, men ledarna dömdes endast för uppror, dvs. den spontana olydnad mot myndigheterna som omtalades i SL 16:4. En dom för högförräderi hade varit politiskt omöjlig, då kommunistlagarna var tekniskt så utformade, att man därigenom hade förbjudit även den yttersta högerns hela politiska verksamhet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=